Risken för artutdöende i skogen överdrivs!

 

DEt

Dag Lindgren, professor emeritus (skogsgenetik), SLU, Umeå.

Risk för nationellt artutdöende verkar ha överdrivits som motiv och för styrning av inriktning för den skogliga naturvården. Förändringar i skogsbruket de sista femtio åren, såsom den ökande andelen av skog som uppkommit efter kalavverkning, verkar inte ha resulterat i ökat artutdöende.

Denna artikel har i en tidig version publicerats på SLUs forskarblogg http://blogg.slu.se/forskarbloggen/risken-med-artutdoende-i-skogen-overdrivs/ . Mitt hopp var att denna artikel skulle bli obehövlig, eftersom det skulle komma bättre analyser när rödlistan 2015 kom. Men detta hopp verkar inte realiseras, så jag vidareutvecklar den här artikeln. Jag påbörjade också själv egna analyser utgående från rödlistan 2015 http://daglindgren.upsc.se/Naturv/Rodlistekategori2000.html . Men kanske jag börjar på nytt med en ny redigerad artikel i mars 2016.

Uppfattningen har varit att vi nu lever i en fas av artutdöende, som är jämförlig med vad som hände för 65 miljoner år sedan, när dinosaurierna dog ut. Skälet är människans påverkan. Det ligger mycket i detta, om man ser det globalt och till den ackumulerade effekten sedan människan blev den ekologiskt viktigaste arten på jorden för kanske femtio tusen år sedan. Men för arterna i svensk skog förefaller prognosen för den nära framtiden inte särskilt oroande.

Naturvårdsverket inleder sin sida om biologisk mångfald så här: ”Cirka fem procent av våra djur, växter och svampar är så hotade att de löper risk att dö ut. Deras livsmiljöer har påverkats av miljöförstörelse och av att jordbruket, skogsbruket och fisket har rationaliserats.” För skogens del är detta en överdrift med mer än en tiopotens! Bara några promille av skogens arter kan förutses försvinna från Sverige det närmaste seklet och knappast någon globalt om inte utdöenderisken ökar. Utdöendetakten har inte ökat de sista sextio åren. Bara några procent av de arter som Naturvårdsverket utifrån rödlistan utpekar som så hotade att de ”löper risk att dö ut” kan förutses verkligen försvinna nationellt de kommande hundra åren om arternas förutsättningar inte ytterligare försämras.

Tidningen Skogen hade en intressant webbartikel av Mats Nordberg http://skogen.se/nyheter/debatt-nyckelbiotoper-ett-vagt-begrepp  Det finns reaktioner på artikeln också på skogens webb, slutrepliken här. Med utgångspunkt från Nordbergs artikel, som bl a analyserar rödlistan för skogsmarkslevande arter (1727 arter, enligt ”2010” års rödlista) gav resultat enligt den sista kolumnen. Rödlista 2015 bygger på en analys av Carl-Henrik Palmer omfattade ett något större antal arter, 1827. Av dessa var 202 utdöda och 191 kunde klassificeras för år för sista observation som jag kallar utdöendeår.

Tabell. Antal i Sverige utdöda arter fördelade efter senaste observation

Källa: artdatabanken och rödlistan.

Kolumner: Skog avser arter för vilka skog är viktigt; Alla avser alla arter; Alla/år avser utdöda arter per år; Andel skog avser procent av alla utdöda arter som är skogsarter. Anmärkning: Några tolkningar av artfaktainformationens uppgifter om tidpunkter har gjorts och de utdöda (11 för rödlista 2015) där senaste observation ej angivits ingår ej.

”Karenstiden” för utdöende Utdöendetakten de sista decennierna underskattas säkert, eftersom det är en lång karenstid mellan sista observationen av en art tills den faktiskt kategoriserats som utdöd. Det faktiska utdöendet sker efter sista observation men vid en tidpunkt som oftast är svår att exakt fastställa. Detta gör att utdöendetakten de sista decennierna i tabellen underskattas eftersom bara sista observation kan anges. För att skatta effekten av karenstiden har jag tittat på de senaste observationerna från rödlistans nu akut hotade skogslevande arter (de arter som faktiskt är nationellt utdöda, men ännu ej klassificerats, som sådana måste rimligen vara klassificerade som akut hotade i Rödlistan 2010). ”Karenstiden” sträcker sig endast i undantagsfall bortom 1981, dvs. skattningen av artutdöende före 1980 kommer inte att ändras i nämnvärd omfattning, och då ofta så att arter återuppvaknar. Det förekom noteringar för tre arter, som kan tolkas som sista observation av en viss akut hotad art tidigare än 1981:* senast på 1920-talet; * 1956; och * 1973. För 98 övriga akut hotade arter i det material jag tittat på förekom inte formuleringar, som tydde på senaste observation före 1981. Antalet utdöda efter 1980 tabellen analyserar kan i senare rödlistor komma att öka i icke försumbar grad. Den noggrannare kontroll som skulle föregå ett konstaterande av att en art är nationellt artutdöd i framtida rödlistor, skulle ibland leda till att den sista observationen flyttades fram, men det är inte skattbart vilken påverkan detta kan ha. Den lista av akut hotade arter som jag hade var längre (från annan källa) än den tabellen ovan bygger på (80 akut hotade arter), så hur långt bak sista observationen ligger överdrivs marginellt i min analys. Nya data tyder på att karenstiden kan ha underskattats för några arter. Denna förskjutning mellan sista observation och faktiskt utdöende gör det troligt att en del av utdöendet 1950-1970 bör flyttas framåt, vilket skulle minska toppen 1950-1970 och ökar utdöendet framåt. Detta skulle ge ett rimligare utseende av utdöendets fördelning över tiden, vilket i sig är ett argument för att det är så. Det vore bra om en noggrannare kvantitativ analys av karenstiden och antalet utdöda arter per decennium sedan 1950 med korrigeringar gjordes av någon som är mer van att hantera rödlistan än jag, men det verkar inte vara på gång.

En jämförelse gjordes mellan de som var utdöda på rödlistan 2015 men klassificerbara 2000. Fördelningen av rödlistningskategorierna var utdöd (149); akut hotad (9); starkt hotad (6); sårbar (6); nära hotad (0) och livskraftig (3). Detta borde inneburit att (minst) 24 arter dog ut mellan 1995 och 2014, men bara en art som dog ut i den perioden har noterats. Detta är mycket förbryllande. Sista observationen i rödlistningsdatabasen har satts långt tidigare än när utdöendet faktiskt inträffat om individer av arten faktiskt observerats då en rödlistningskategorisering CR, EN, VU, NT eller LC gjordes. Osäkerheten i rödlistan gör det svårt att skatta typisk karenstid men utvecklingen av hotkategorierna mellan rödlistan 2010 och 2015 gör det ändå mycket sannolikt att en sänkning av utdöendetakten sedan mitten av förra seklet ägt rum.

Det finns också ett mörkertal av otillräckligt kända arter, och alla arter är inte kända. Det kan kanske ändra antalen om de blir bättre kända.  Sedan mitten av 1800-talet har drygt 200 arter försvunnit från Sverige. Flertalet av dem var aldrig särskilt vanliga här. De som är borta har därför begränsad inverkan på de svenska ekosystemen. Samtliga av dessa utdöda arter verkar dessutom finnas kvar i andra delar av världen. Under samma tid har ungefär 800 nya växt- och djurarter kommit till Sverige. Några har tagit sig hit av egen kraft, andra har avsiktligt eller oavsiktligt förts in av människan. ”Antalet främmande arter som finns i Sverige ökar för varje år. Ett hundratal främmande arter har lyckats etablera sig i svenska sjöar och vattendrag samt i havsmiljön och ca 1400 i landmiljön.” Arter som anses införda ”naturaliseras” i allmänhet i rödlistan efter några hundra år, men för naturligt invandrade nya arter kan det räcka med tio år.

Att antalet observerat utdöda skogsträdsarter ökar med en sedan 1970 när den kumulerade dödligheten 5 år senare beaktas stöder att den sena dödligheten ligger på observerade två per decennium. Utdöendet i skogen är något mindre än andelen skogsarter. Av totala antalet utdöenden minskar andelen av skogsarter sedan både 1950 och 1970, det finns inget stöd för att artutdöendet i skogen är speciellt allvarligt.

Sista observation är tidigaste tidpunkt för utdöende, det verkliga utdöendet har ofta skett senare.

Sverige är stort och många arter är svåra att observera. Att säga att det inte finns ett enda exemplar i Sverige av en svårobserverad art kan kanske betraktas som omöjligt. I utdöendeanalyser kan man bortse från sådana arter. Då blir den skattade frekvensen av utdöende högre, men utvecklingen över tiden blir ändå samma. En generellt ökad utdöendetakt måste rimligen resultera i ett ökat observerat utdöende. Man kan spekulera i olikheter i utdöenderisk för arter där det är mycket svårt att konstatera utdöende, men det förblir spekulationer.

Ändrade metoder tar lång tid att få genomslag. En eventuell effekt av ändrat skogsbruk sedan 1950 kan knappast förmodas blivit märkbart före 1969 eftersom endast en mindre del av skogsmarken påverkats och mest tidigt i successionen. Utdöendet sedan 1970 verkar ligga på knappt två tiondels art per år, och har minskat sedan tiden före 1969. Det framstår som klart att takten i artutdöendet inte har ökat sedan 1970 men det är osäkert om artutdöendet verkligen minskat eftersom karenstiden kan påverka märkbart sedan 1985. Att vi faktiskt har så få utdöenden i barrskogsområdet beror på att det är vår vanligaste landskapstyp och att den faktiskt inte generellt sköts så intensivt som man kan tro när man läser vissa omdömen. De naturvårdsmetoder som används i skogsbruket sedan 1990, de ökande avsättningarna och den tillväxande kunskapsmängden (inte minst tack vare artdatabanken) de sista decennierna måste rimligen ha effekt, även om det inte syns så bra ännu i artdatabank-statistiken eller kanske döljs av andra motverkande effekter. Dessutom görs insatser för många hotade arter, så utan naturvård skulle artutdöendet vara högre. Men det viktigaste är att det inte går att styrka att artutdöendet accelererat sedan 1950 och utsagor med den innebörden knappast vilar på solid vetenskaplig grund.

Egenforskning på rödlistan 2015!
Med rödlistan 2015 inbjuder artdatabanken till omfattande självstudier om rödlistan. Exempel:
§ Gå till http://artfakta.artdatabanken.se/
§ Klicka på fliken advanced
§ Välj rödlistekategori: bara Nationellt utdöd
§ Välj landskapstyp: bara Skog och att den är viktig för arten
§ Tryck på Sök
§ Resultatet 68 och mer information dyker upp högt upp i högerfönstret

Modifierad sökning välj: Biotop: barrskog och viktig, då blir det bara 18 träffar.

Jag utnyttjade möjligheten till att göra en tabell för att belysa hotbilden mot skogsarter

Ur rödlistan 2015 med egenforskningsverktyget. Antal och procent (i parantes) i olika kategorier och skogspreferenser

Kategori

Alla arter

Arter för vilka skog är viktigt

Varav arter för vilka biotypen barrskog är viktig

 

Nationellt utdöd

176   (100)

68   (39)

18  (10)

 

Akut hotad

193   (100)

82   (42)

14  (7)

 

Starkt hotad

614   (100)

256 (42)

82  (14)

 

Sårbar

1159 (100)

557 (48)

216 (19)

 

Barrblandskogar dominerar i alla län med ca 90% av skogsarealen.  Skog dominerar Sverige. Om hotade arter var fördelade i förhållande till arealen skulle man förvänta sig att ca hälften av de hotade arterna var viktiga i landskapstypen skog och 90% av dem eller kanske 40 % av alla hotade arter skulle vara viktig i biotopen barrskog. Men det är långt mindre! Det vore då logiskt att avsätta mindre andel skyddad areal för att skydda arter i barrskogshabitat och möjligen också i landskapstypen skog. Andelen av alla arter i kategorin som är som landskapet skog och biotopen barrskog är viktig för ökar med minskande hotgrad men ökningen är inte så påtaglig så jag försöker tolka.

Globalt utdöende
Från en föreläsning saxas följande bild som åskådliggör hur artutdöendet av föreläsaren generellt anses accelererat sedan industrialiseringen. Men arter i svensk skog skiljer sig från detta generella mönster. Artutdöendet har inte accelererat det sista seklet.  DN hade vid midsommar en alarmerande artikel.   WWF har givit ut en rapport som ger intrycket att 40% av jordens arter dött ut mellan 1970 och 2010 http://www.theepochtimes.com/n3/1291828-wildlife-is-being-lost-at-an-alarming-rate-heres-why-you-should-care/  För svenska skogsarter förmodas enligt informationen i rödlistan (se ovan) samma förlust vara i storleksordningen 6/9227 = 0.7 promille. Situationen i den svenska skogen är enormt mycket bättre än WWFs och andras beskrivning av den globala. Av denna artikel framgår att karenstiden mellan att en art faktiskt dör ut och att den kategoriseras som utdöd i Sverige ofta kan röra sig om upp till 30 år. Karenstiden kan i några fall vara längre men det blir då väldigt spekulativt och osäkert. Med hänsyn till detta ter sig den tvärsäkerhet som redovisas i artiklar och ”värnar”-organisationers påståenden om det nuvarande generellt accelererande artutdöendet på global nivå osäker. Framför allt är det knappast skäl att tror att denna accelererande trend med självklarhet kan extrapoleras till Sverige.

Jag hänvisar nedan till analyser av Bolling som tycks peka på att takten i det globala artutdöendet minskat sedan mitten av 50-talet, det är samma trend som jag tycker mina analyser pekar på för Sverige. Jag tycker iakttagelsen verkar rimlig åtminstone för landarter som inte är mycket svåra att observera. Det är en lång karenstid för nationellt utdöende i Sverige, det är svårt för mig att tro att karenstiden skall vara så mycket kortare på det internationella planet. Jag inser förstås att det finns allvarligt hotade arter globalt, men de arter som på några decenniers sikt hotas av utdöende i Sverige verkar inte globalt hotade och jag inser inte heller att det är något problem för den svenska civilisationens överlevnad om de försvann fullständigt. Jag stöder naturvårdsåtgärder i Sverige inom de nyligen fastställda budgetramarna, men inte den alarmistiska propagandan att de utvidgade budgetramarna är helt otillräckliga. Den nationella biologiska mångfalden är inte det största problemet för Sveriges framtid. Intensifierade åtgärder sedan ett halvsekel har säkert hjälpt att minska förlust av nationell biologisk mångfald. Marina organismer ingår inte i mina bedömningar där vet jag och vi för lite. En utvidgad budget till SIDA för att stödja den globala biologiska mångfalden i ekonomiskt svaga länder har däremot mitt stöd.

Anders Bolling skriver blogginlägg på DN som ibland berör globalt artutdöende, den senaste är http://blogg.dn.se/framstegsbloggen/2015/05/08/natur-modern-manniska-sant/ . Det globala utdöendet av fåglar och däggdjur verkar minska i mitten av 1900 talet. Artutdöendet verkar kvantitativt litet i Sverige. Artutdöendet är nu väsentligt högre än i tidigare geologiska perioder, men det är sällan dramatiskt högt. En väsentlig och ekologiskt viktig del av megafaunan försvann på stenåldern förmodligen pga jakt men kanske pga andra interaktioner. För de djur som påverkas av fiske/ jakt i vatten kan situationen dock ha utvecklats ganska dåligt de sista seklen.

Skogslevande arter i Sverige
Av de rödlistade skogslevande arterna ter det sig troligt att storleksordningen 20, en procent av de rödlistade (ca 2000) och ett par promille av alla studerade nu levande skogsarter (ca 10000) skall vara nationellt utdöda om hundra åren (om inte makromiljön i Sverige drastiskt ändras). Fast då har jag antagit att artutdöendet minskat något i takt de sista femtio åren, om jag tror det är oförändrat de sista tvåhundra åren och accepterar att den ovanstående beräkningen gör avrundningar nedåt kan det nog vara en halv procent. Nästan alla av dessa kommer att överleva på annan plats i norra Europa. Förmodligen går det inte att väsentligt reducera artdöden med ökade resurser. Det är säkert viktigare hur resurserna prioriteras och forskningsarbete om hur naturvården skall effektiviseras. Av de arter som kommer att dö ut inom femtio år är nog en stor del redan bortom räddning. Om de akut hotade arterna klarar sig har mer med slump och oidentifierade faktorer än med insatser att göra.

Det är inte empiriskt belagt att artutdöendet i den svenska skogen ökat i nämnvärd grad genom förändringar i skogsbruksmetoder ca 1950, trots att detta brukar framhävas från naturvårdshåll. Däremot kan man förmoda att Sverige blivit mer medvetet om att artutdöende är något som skall undvikas, och att chansen för artutdöende därför kontinuerligt sjunkit, och ganska påtagligt sedan ”det moderna” skogsbruket inleddes. Det kan därför finnas skäl att tro att den indikerade nedgången sedan 1980 har en verklig komponent. Det finns inom bevarandekretsar en spridd föreställning om en ökande slutavverkningstakt, men slutavverkningsarealen har sjunkit sedan 70-talet och är ganska konstant sedan ungefär 1980. Däremot har den avverkade volymen ökat i takt med att skogens tillväxt och virkesförråd ökat.

En norsk undersökning gör gällande att mängden död ved i norska skogar ökat under mer än ett århundrade utan att detta reflekteras i hotbilden för svamparter, som är beroende av död ved.

Artutarmning vid Skogskonferens. Sören Wibe, tidigare skogsekonomiprofessor, framförde vid en skogskonferens 2008 att artdatabankens rödlista (från 2005) överdrev kravet på åtgärder i skogsbruket http://www.skogssverige.se/en/node/20362 . Wibes åsikter om skogsarterna sammanfattas av referenten så här: ”Sören Wibe tycker inte att det håller att år efter år påstå att tusentals akut och starkt hotade arter finns, samtidigt som ingen försvinner. Att samtidigt hävda att den nuvarande naturhänsynen är otillräcklig är otillständigt. Någon gång borde man nå den punkt då man säger nu räcker den naturvård vi har. I synnerhet som ”antalet arter ökar snabbt ". Wibe tycker att det är dags att rensa hotlistan”. Nu finns rödlistan 2015 och de motiv som Wibe åberopar för sina synpunkter baserat på en tio år äldre rödlista verkar inte försvagats, samtidigt som någon mekanism för att rensa hotlistan knappast har diskuterats.

Hittillsvarande förändringar i skogsbruket sedan 50-talet medför knappast ett dramatiskt eller allvarligt artutdöende i Sverige. Dock påverkar skogsbrukets metodval antal och förekomst av många arter. Denna påverkan betraktas ibland betraktas som olyckligt och det finns skäl att bromsa en del av ändringsförloppen. Rödlistans information är därvid till stor hjälp. Jag stödjer den ökning av reservatsarealen som ryms inom de starkt ökade ramar som riksdagen, med starkt parlamentariskt stöd, beslutat i juni 2015 och den vid samma tidpunkt beslutade väsentliga förstärkningen av artdatabanken. Men jag tycker inte omsorgen om arterna i skogen motiverar så långtgående åtgärder, som framförs i debatten eller reflekteras i beslut inom levande skogar med motiveringar i artdatabanken.

Människans direkta individ-tryck på skogen kanske minskar. Människans närvaro i närheten av skogen påverkar skogen. Det bor färre människor på landsbygden nu än 1750, och bara hälften så många som 1940. En mycket mindre del av dem som faktiskt bor på landsbygden nu påverkar skogen påtagligt. Ur många aspekter var alltså stressen på skogen, och därmed dess arter, större före 1950 än nu.

Sverige glesbefolkat vilket minskar stressen på arterna. Sverige har långa och kalla vintrar, som är begränsande för antalet människor som bebor arealen, och därför har befolkningstrycket varit lägre än i sydligare skogslandskap, och denna skillnad kvarstår fortfarande. Därför finns det skäl att tro att stressen för de skogslevande arterna varit lägre än i länder längre söderut och detta bör medföra att färre av skogsarterna utrotats i Sverige än längre söderut.

En del av de ”värdefulla” ”nyckel”-biotoper i skogen med rödlistade skogsarter som observerats verkar inte varit ”orörd” skog eller ens ”skog” för drygt hundra år sedan. En trolig mekanism är att arter som var anpassade till mer öppna landskapstyper och som fick svårt att klara sig på grund av jordbruksmetoder som successivt avvecklades under tidigare delen av 1900-talet, och därför bara klarat sig i den marginella miljön som delar av den marginella eller nya skogen erbjöd. Det moderna skogsbruket är inte orsak till att sådana arter blivit hotade eller rent av utrotade, men det kan ändå vara ett motiv för att bevara en del skog med sådana ”gamla” karaktärer. Skall skogsmark konverteras till andra marktyper kan det ge större positiv effekt att konvertera till trädbevuxen betesmark än taiga, som nu diskuteras.

I SKA15 visas att ”skyddsbehovet” av naturtypsklassificerade marker i och utom reservat inte är större skyddsbehovet av marker som inte är naturtypsklassificerade (naturtyp i sig är inget kriterium för skyddsbehov i SKA15). Detta tyder på att det inte har avsevärda artskyddeffekter om naturtyper skyddas.

I skogen behövs olika typer av ”störning” för att många arter och ekosystem ska bevaras (exempelvis brand, översvämning eller djurbete). Dessa störningar har minskat kraftigt och många arter, som är beroende av specifika störningar, är idag hotade. Det känns fel att ”lasta” skogsbruket för de konsekvenser detta kan ha för hotade arter, men naturvårdsinstitutioner måste ändå tillsammans med skogsbrukande markägare arbeta för att dessa funktioner stärks. Detta kan vara relativt viktigare än utökat ”skydd”, och fordra stora resurser.

Man kanske kan anta att det inte fanns pålitliga observationer av arter före Linne. Om man slår ut artutdöendet före 1950 på 20 decennier får man knappt tre per decennium. En möjlig sänkning under denna nivå verkar inträffat först 1970, artutdöendet är relativt högt 1950-1969. Artutdöendet 1950-1969 kommer för tidigt för att vara en effekt av ökat kalhyggesskogsbruk. Det ter sig troligare att - om den förhöjda nivån den tiden är verklig - det har med förändringar i jordbruket att göra snarare än förändringar i skogsbruket.

Orsaken till toppen i artutdöendet 1950-1969.  Det finns en distinkt topp i artutdöende 1950-1969 och detta blir mer uppenbart om alla arter beaktas och inte bara skogsarter. Det ter sig mycket otroligt att detta reflekterar ett tillfälligt i tiden skarpt avgränsat verkligt starkt ökat utdöende över hela spektrum av arter. Det borde istället finnas en teknisk orsak som har med hur underlagsmaterialet kommer till, och en trovärdig sådan förklaring finns. Biologiutbildningen ökade på alla nivåer vilket ledde till fler i naturen med praktiska artrelaterade uppgifter med en vidare regional lokal fördelning och fortfarande i Linnes anda där artidentifikation var viktig. Regionerna blev tillgängligare med bilismen. Dokumentationen blev bättre och mer regionalt organiserad och allt allmännare tillgänglig. En art dokumenterades på fler ställen. När man senare fann att arten var utdöd så var det troligare att sista observationen skulle ha gjorts 1950-1970 än tidigare, när de dokumenterade förekomsterna var färre även om utdöendetakten inte ökat. Detta verkade nog som ett ”uppsamlingsheat” och ökade de sista observationerna den perioden och sas förlängde livet för några arter som annars skulle fått en tidigare sista observation.

Att en art är kategoriserad som utdöd i rödlistan, behöver inte innebära att den är utdöd. Den kan "återupptäckas" med dagens bättre metoder. Eller just av en slump, observationer av en akut hotad art kanske är beroende av observationer på en enstaka lokal av en skicklig och dedikerad observatör. Dessa förhållanden kan upphöra även om arten fortlever på några andra lokaler och det kan resultera i ”falskt” utdöende. Arter som är upptagna som utdöda finns ibland kvar i små oupptäckta populationer. Sedan inträffar ändringar i artidentifikation, man fann att det var en närbelägen art eller att närvaron i Sverige av en granne inte var tillräckligt permanent. Närmare en tiondel av de nationellt utdöda arterna 2005 klassificerades inte utdöda 2010!! Eftersom det finns färre utdöda skogsarter i 2015 års rödlistan än 2010 så verkar det som återuppvaknandet fortsätter att vara större än utdöendet. Orsaken kan också vara immigration, en art som finns i närliggande länder kan dö ut i Sverige en tid och komma tillbaks. Därför kommer förmodligen antalet utdöda i listan ovan reduceras. Det finns också arter som aldrig studerats noggrant. En jämförande tabell som den ovan måste förstås utgå från samma artlista enhetligt analyserad.

Alla arter är inte med på rödlistan. För att sätta artutdöendet i perspektiv, så lever det ca 30000 arter i den svenska skogen (plus ett okänt antal oidentifierade), fast största delen är varken hotade eller rödlistade. Men bara knappt hälften av alla arter som finns i Sverige är bedömda så det finns ett betydande mörkertal.

Andel av alla arter När det gäller andelar av ”alla skogsarter” som hamnat i olika hotkategorier, framför allt utdöda, så bör beaktas att alla arter inte undersökts inför rödlistan. Totalt rör det sig om 50 000 identifierade flercelliga arter i Sverige. För 2015 års rödlista har 21607 arter bedömts varav 4273 rödlistats, dvs. 19.8 %. 1827 räknas som skogsarter. Antalet bedömda skogsarter antar jag vara 9227, dvs lika stor andel skogsarter som andra arter har bedömts. Nio procent av alla rödlistade skogsarter räknas i kategorin ”kunskapsbrist” dvs man vet inte i vilken kategori de skall föras. När jag i fortsättningen anger andel av alla skogsarter som dör ut kommer jag att räkna upp andelen utdöda arter med en tiondel av den anledningen. Tyvärr har jag tidigare i några sammanhang underskattat utdöendet i andel av alla arter, vilket jag beklagar. Men utdöendet är något som man måste försöka kvantifiera inklusive vad som ligger i olika mörkertal och fackforskare vågar inte försöka göra sådana kvantifieringar och artdatabanken använder formuleringar som överdriver utdöenderisken även om de inte gör direkta kvantifieringar.

Bara cirka åtta promille av alla skogslevande arter (68*1.1/9227) har dött ut nationellt de sista två hundra åren. Det verkar inte alarmerande. Dessutom: Sverige är ett ganska utsträckt land med långa gränser och en fluktuation över de fysiska gränserna av sällsynta arter bör kanske inte ge anledning till överdriven oro.

Bergskedjorna i Europa går in öst väst och blir därmed barriärer som gör det svårare för arter att undkomma istider och sedan återinvandra. Flora och fauna i Skandinavien verkar lite artfattigare än i Kanada, och bergskedjornas riktning är nog en förklaring.

Nationellt artutdöende och arter med olika rödlistningshotnivåer skulle säkert finnas i en värld utan människor och förekom säkert i den förindustriella värld några hundra år sedan som artdatabanken sätter som referens. Vi har mycket begränsad uppfattning om rödlistornas storlek eller gynnsam bevarandestatus för femtio år sedan. Det är knappast motbevisat att antalet rödlistade arter var ungefär som idag för femtio, hundra eller två hundra år sedan. Ett övergripande mål att biodiversiteten skall vara ungefär som förut i skogen som helhet, även om några faktiska arter ändrat rödlistningskategori kanske är uppfyllt eller ligger nära. Stora komponenter av biodiversiteten är inte åtkomliga genom åtgärder i skogsbruket.

Ett antal av våra få utdöenden kan nog antas inte vara orsakade av människan. Givet att artutdöendet nu inte förekommer oftare än förr, så känns det som ytterligare några promille eller nationellt utdöda arter nästa århundrade inte är ett hot vare sig mot naturen eller den civiliserade människans fortbestånd. Liknande svängningar i artsammansättningen borde rimligen skett förut. Det verkar rimligt klimatändringar är ett större hot mot arters fortlevnad än skogsbruk, t ex om Sverige flyttade några grader söderut skulle det rimligen medföra en ändrad artsammansättning så att en halv procent av artlistan ändrades. Fast varmare klimat skulle göra att fler arter skulle trivas i Sverige, vilket ökar mångfalden.

Att en art dör ut i Sverige innebär mycket sällan att den dör ut i världen och utdöda arter kan faktiskt återkomma (vildsvin och bäver är arter som varit utdöda i Sverige, men återkommit). Jag känner inte till om något enda fall av det nationella utdöendet av de här uppmärksammade arterna också bidragit till samtidigt globalt utdöende. Man kan se mindre allvarligt på nationellt utdöende om arten finns i livskraftiga populationer i andra länder (vitryggig hackspett är ett exempel). Det tillkommer nya arter i Sverige genom medveten introduktion eller oavsiktlig immigration i snabbare takt än de dör ut. Sedan 1850 har det tillkommit ca 800 nya arter till Sverige, långt fler än som dött ut. På något sätt borde det beaktas att antalet arter i Sverige ökar, även om man bortser från den begränsade andelen av nya arter som betraktas som icke önskvärda.

Nationellt utdöende av enstaka arter skadar den nationella bilden och stoltheten. Men de har i nästan alla fall en försumbar betydelse för landet i ett sekellångt perspektiv och försumbar effekt för världen på lång sikt om stora populationer finns kvar på andra håll. Artbevarande åtgärder är ändå berättigade av museala och moraliska skäl men i resurseffektivitetens namn måste det finnas gränser. För Sveriges bidrag till den globala mångfalden vore det långt effektivare om en del av de resurser som nu satsas på svenskt artbevarande satsades utanför Sverige.

Sverige har blivit varmare och prognosen är att det blir ännu varmare och ett varmare klimat ger underlag för fler arter, så artantalet i Sverige kan förutses öka det kommande seklet. Det prognosticerade nationella artutdöendet i den svenska skogen bör knappast ses som ett allvarligt hot mot biodiversiteten som sådan. Däremot är uppvärmningen i Sverige större än globalt http://www.svd.se/nyheter/inrikes/den-varma-hosten-ingen-slump_4211419.svd och värmeökningen sedan 1990 kan ses som en viktig mekanism som ökar artutdöendet sedan 1980 och i accelererad takt. Jag tror att den pågående uppvärmningen sedan 1990 är ett väsentligt större hot mot de i Sverige nu befintliga arterna än ”det moderna skogsbruket” i nuvarande form. De ”köldgynnade” arterna hävdar sig sämre i konkurrensen, och detta löser man knappast genom ändringar i skogsbruket.

De flesta ”fysiskt små och obemärkta” arter med mycket låg numerär spelar liten kvantitativ roll för ekologin och det händer mycket lite i resten av landskapet och dess ekologiska funktioner om de försvinner. Sedan mitten av 1800-talet har drygt 200 arter försvunnit från Sverige. Flertalet av dem var aldrig särskilt vanliga här. Samtliga av dessa arter finns fortfarande kvar i andra delar av världen. Som Carl-Henrik Palmér uttryckt det: "hotet mot den biologiska mångfalden i svensk trivial skog torde vara ett av jordens minsta miljöproblem. Kanske kan en handfull sällsynta arter försvinna på sikt, men inga svenska skogsarter är globalt hotade – de finns alla … på andra håll i världen. Sällsynta arter saknar dessutom ekologisk betydelse (vilket är självklart, eftersom de är sällsynta). Det finns inga hot mot den svenska skogen som system eller mot skogens funktioner. Det blir ny skog vad vi än gör, och skog med ungefär samma biologiska egenskaper som dagens”

Som jag ser det bör rödlistan ändra funktion. Dess viktigaste funktion borde inte vara att förhindra att arter blir sällsynta utan att fungera som larmklocka på att något farligt kan vara på gång. Förtätning av skogen skall inte betraktas som farligt bara för att det ändrar på fördelningen av arter. Däremot kunde nedgång av rovfåglar vara ett allvarligt symptom på en spridning av gift (kvicksilverbetat utsäde) som fått oacceptabel omfattning.

Tre fjärdedelar av de rödlistade skogsarterna är rödlistade eftersom förekomsten minskat nyligen, inte för att förekomsten vore illavarslande låg om den vore stabil. Minskningen är dock en varningsklocka. Det är inte så märkvärdigt att arter ändrar antal och detta behöver inte alls vara ett inlett utdöende, även om det i undantagsfall kan vara det. Om t ex förekomsten av död ved av olika kategorier minskat, så är det inget märkvärdigt att arter som nyttjar död ved minskar i antal. Men så länge den döda veden inte försvinner helt är det mycket sannolikt att de allra flesta kommer att finnas kvar och att antalet stabiliseras så småningom och att varningsklockan bara hade en tillfällig funktion. Det är riktigt att uppmärksamma och analysera när arter minskar påtagligt i antal, men det borde inte vara ett mål (snarare en orimlighet) att samtliga arter skall ha minst konstanta numerär eller öka i antal. Sverige förändras och så gör också frekvensen av olika arter, det ligger inget självklart negativt i det. Men Sverige ser kanske annorlunda på antalsändringar och tycker att det är ett mycket viktigt ändamål att bromsa minskningen av relativt sällsynta arter, nya domstolsbeslut och viten (lavskrika, som var rödlistad tidigare, men inte är det längre 2015) antyder det.

På olika sätt av olika aktörer bedrivs en aktiv miljövård som förbättrar situationen för många arter. Ett exempel är jägarnas viltvård som är omfattande och säkert gagnar många fler arter än de som avses gagnas.

Rödlistan och dess ändringar till 2010 har analyserats i http://www.slu.se/Global/externwebben/centrumbildningar-projekt/artdatabanken/Dokument/R%C3%B6dlistan/274614_inlaga_liten_Sid%2053-199.pdf . Arter ändrar hotkategori, det finns många vanskligheter med en sådan analys, men den som gjorts för förändringar mellan 2005 och 2010 indikerar att ungefär lika många arter har ändrats i ena som i den andra riktningen för rödlistningskategori. För skogsarter hade 19 förbättrats och 11 försämrats, vilket är bättre än i andra landskapstyper. Fler fågelarter i allmänhet har ökat i antal i skogen än som minskat i antal. Levande skogar har bara ett artrelaterad index, med olika specialiserade fågelarter, och det verkar 2013 ungefär samma som referensåret 2002 för alla kategorier. Artdatabankens förändringsanalys verkar alltså snarare ge underlag för att mångfalden i skogen förbättrats än att den är oförändrad eller försämrats, men osäkerheten är för stor för att säga annat än att det inte finns stöd att påstå att läget försämrats i nämnvärd utsträckning.

Dock finns också nya uppgifter om att fler fågelarter minskat i antal än ökat de sista tio åren även om detta inte reflekteras i indikatorer på miljökvalitetsmålen.   I en undersökning om fåglar i skogen fram till 2010 verkar det som skogen i allmänhet snarast blivit positivare för fåglarna.

Det föreslås vara en antropogen effekt att nybildningen av växtarter ökat snabbt i världen och nu kanske är för vissa kategorier är jämställd med utdöendet.

Den 28 april 2015 offentliggjordes ”rödlistan 2015”, och då blev ett material tillgängligt som möjliggör en väsentlig uppdatering av en analys som denna.

Det finns ett miljökvalitetsmål 16, ”ett rikt djur och växtliv”. Skogen spelar en roll för detta. Jag anser inte skogens status försämrats sedan 2005 utan snarare förbättrats (delvis byggt på annan information än analysen av rödlistan ovan), men inte förbättrats i den utsträckning som är önskvärt. Miljökvalitetsmålet att väsentligt reducera hoten som de uttrycks i rödlistan kan inte förutses uppfyllas inom förutsebar framtid varken i skogen eller i övrigt. Detta beror enligt min uppfattning på att målet satts orealistiskt och utan tillräcklig djup kunskap om vad som kunde förväntas. Den kunskap som förknippas med rödlistans förändringar har hittills inte varit tillräcklig för att ge underlag till i allt realistiska mål. Några delmål bör justeras nedåt.

De sista millioner åren har Sverige oftast varit täckt av tjock inlandsis och nästan artfritt. Under förhållandevis korta interglacialer har artantalet i skogen sprungit upp till 30 000, men detta artantal är långt över det ”typiska”. I genomsnitt har det svenska artantalet varit något i stil med en femtedel av vad det är nu. Under istiden fanns våra arter i refugier någon annanstans. Det är långsiktigt viktigare att arterna bevaras i de framtida refugierna än i Sverige. Om människans inte fanns så skulle en ny istid komma om kanske tiotusen år, då alla arter i den nuvarande svenska skogen skulle dö ut. Den genomsnittliga utdöendetakten från nu till nästa istid skulle vara 50000/10000 arter per år = 50 arter per decennium. För undersökta skogsarter skulle förlusttakten vara 9227/10000 per år vilket överstiger vad som nu observeras med en faktor cirka fyra. Vi lever alltså nu i en period av ovanligt långsamt artutdöende jämfört med vad vi kan förvänta i framtiden om naturen får ha sin gång. Men människan förhindrar troligen en stor nedkylning och bidrar därmed kraftigt till en på lång sikt bevarad biodiversitet i Sverige. De arter som flyttar in efter nedisning och etablerar sig i nytt land karaktäriseras förstås ofta av att de har lätt att sprida sig långa sträckor och lätt att anpassa sig till nya förhållanden. Detta ger dem också stora utbredningsområden. Vår biodiversitet blir därmed tåligare och mindre känslig än i länder som inte varit nedisade. De länder som varit istäckta har förmodligen mycket sällan för landet unika arter, utan delar flora och fauna med många andra länder. Dessutom blir det relativt artfattigt. Sveriges biodiversitetsproblem blir därmed generellt ganska små i förhållande till länder, som inte var täckta av is för tjugo tusen år sedan. Sverige borde satsa mindre på inhemska biodiversitetsproblem än länder som ligger söder om Sverige.

Människan är och har varit en viktig faktor i att sprida fauna och flora, ibland medvetet men långt oftare oavsiktligt. Människan har också skapat många nischer. Ett antal av de arter som nu finns i Sverige skulle knappast finnas om människan inte funnits, dvs. är ”onaturliga”. Troligen fler än som utrotats till följd av människans närvaro i Sverige. Så för biologisk mångfald mätt som artantal i Sverige, så är människan säkert en positiv faktor.

Flora, Fauna och naturtyper är gränslösa. En nation är en onaturlig avgränsning. För mycket av uppmärksamheten på behovet av biodiversitet i Sverige fokuseras på nationen Sverige som vore det en helt isolerad ö utan immigration. Endast för större delen av de arter, där det anländer mindre än en effektiv invandrare per generation, är det relevant att generellt se Sverige som helt och långsiktigt isolerat.

Den svenska skogen är sig ganska lik över årtusendena och erbjuder likartade miljöer som förr om än i starkt förändrade proportioner, även om man kan peka på ändringar, som kan ha stor betydelse för utdöenderisken av ett litet antal arter och kan medföra stora - men för artens överlevnad oftast oväsentliga - minskningar i numerär.

Det påpekas ofta att kalhuggning medför att många arter försvinner på den kalhuggna ytan och det tar lång tid innan de återkommer. Samma var förhållandet med skogsbränder för några hundra år sedan. Eller gruvindustrins avverkningar eller glasindustrin eller lokal brännvedsinhämtning eller skogsbetning etc. Det behöver inte varit sämre för arter för några hundra år sedan. Inte generellt och radikalt mycket sämre. En förändring som är negativ för en stor proportion av Sveriges yta kan ändå vara måttlig för den biologiska mångfalden på nationell nivå.

Arter växelspelar med varandra i ett komplext och dynamiskt mönster. Ändringar i rödlistnings-kategori för en skogsart beror nog oftast på detta, det dynamiska växelspelet mellan arter, snarare än förändringar i skogsbruksmetoder. Skogsbruket spelar nog indirekt en roll men på ett mer komplext och outredbart sätt.

Även om huvuddelen av skogsmarken ändras kvarstår nischer nog för överlevnad av nästan alla arter. Påverkan av skogsbruket ur utdöendesynpunkt kan inte bedömas med jämförelser mellan ett bestånds utveckling efter ett kalhygge och annan skog utan måste göras över en region, och då spelar en areellt liten del av skogen en stor roll för artens överlevnad. Hur skillnaden är beroende på kalhyggesfrekvensen och annat som påverkar arter just där och när det sker blir mycket spekulativt. Det är säkert bra ur biodiversitetssynpunkt att inte låta all mark i ett område påverkas av en enhetlig metod. Men eftersom skogen står i hundra år, ägs av olika markägare med olika och under tiden varierande mål och till en del av arealen används till naturvård, så förefaller risken liten att det skall leda till artdöd.

Dock känner vi lite eller nästan inget om många arter och kan därför kraftigt underskatta utdöendet av lite kända arter, även om det verkar ologiskt att det skall vara känsligare än mer kända arter. Ett exempel på en undersökning som pekar mot sådant oregistrerat artutdöende ges här: http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article20931125.ab 

Jag tycker åtgärder för biologiskt mångfald och mot artutdöende det närmaste decenniet bör bedrivas på den resursnivå och omfattning som planeras idag. Min gissning är att en ökad resursnivå ger en mycket marginell förbättring. En pålitlig objektiv känslighetsanalys borde göras för att belysa chansen om jag kanske har fel i den ena eller andra riktningen. Givetvis tycker jag att - oberoende av resursnivån – resurseffektivitet är viktigt. ”Oförändrad total resursnivå” betyder inte oförändrade metoder, mycket kan bli bättre och det pågår en ständig metodutveckling. Målet att minska artutdöende nås förmodligen bättre om givna resurser för att minska artutdöende flyttas från skogsarterna till andra områden. Analys av detta har inte gjorts.

Artdatabanken är bra och nödvändig i meningen att den sammanställer information om arter i Sverige och gör denna tillgänglig, och detta bör stödjas (som också sker). Rödlistan är också bra för den funktionen. Dessa aktiviteter minskar risken för utrotning, men det bör nog klargöras att det inte är huvudfunktionen. Rödlistans resurser är i betydande utsträckning tillgängliga för vem som helst att göra analyser (jag har själv gjort detta) och tillgängligheten för analyser av allmänheten (dvs utan artdatabankens godkännande) verkar öka. Underlagen utnyttjas förmodligen inte kostnadseffektivt när det gäller åtgärder, och leder till ett kravmaskineri, som gör att Sverige totalt använder onödigt mycket resurser för att förhindra nationellt utdöende av skogsarter. Rödlistan missbrukas ofta i miljöalarmistiskt syfte. Men detta innebär inte att jag tycker naturvårdssatsningarna skall minska, bara att de inte skall öka väsentligt.

Jag har tittat på antalet arter i olika hotkategorier i rödlistan sedan slutet av 90-talet. Jag menar att det inte går att se systematiskt negativa förändringar sedan 90-talet till idag, som det borde ha gjort om den ökande delen skog som uppkommit efter kalhyggen spelar stor roll. Principer, kriterier, gränsdragningar och upplösning i rödlistan varierar så upplösningen är inte tillräckligt stor för att se små förändringarna. Artdatabankens talesman anser att det inte skett någon förändring för skogsarter 2005-2010, dvs. lika många arter finns i de olika hotkategorierna, även om individuella arter ibland bytt status http://www.skogsstyrelsen.se/Aga-och-bruka/Skogsbruk/Skogseko/Artikelregister/SkogsEko-22010/Ask-och-alm-nya-pa-rodlistan/ . Jag tycker det finns indikationer på att det faktiskt skett en mindre förbättring och att det är obefogat att tala om en generell försämring eller understryka det negativa i att förändringarna inte är påtagliga. Att ask och alm drabbats av dramatiska och oroande förändringar, som inte bara drabbar dem själva utan associerade organismer, är knappast kalhyggesskogsbrukets fel. Förändringar i ”skogens arter” behöver inte hänga ihop med ”skogsbruket”. Att säkerställa en förändring försvåras av att underlaget till rödlistan förändras och hotkategorier ändras långsamt, det kan mycket väl skett en förbättring sedan 1990, andra faktorer än rödlistan talar för det, och det är först om rödlistans förändringar över tiden direkt motsäger en förbättring, det säkert kan fastslås att en förbättring för rödlistade skogsarter inte skett. Fast möjligen finns andra faktorer som gör det troligt med en försämring så det räcker med att konstatera att en försämring inte är stor.

Det senast publicerade översiktliga dokumentet är en översikt över biodiversitet i Sverige http://www.slu.se/sv/centrumbildningar-och-projekt/centrum-for-biologisk-mangfald-cbm/nyheter-vid-cbm/2014/11/rapport-om-tillstandet-for-den-biologiska-mangfalden/  http://www.cbd.int/doc/world/se/se-nr-05-en.pdf . Tillståndet i skogen utgående från art- och habitat direktivets rapporter till EU 2007 och 2013 redogörs för på sid 8-9. Eftersom listan och definitioner av arter och habitat ändrats mellan åren går det inte att dra långtgående slutsatser om de små ändringar som kan ha skett. Både antalet objekt som har gynnsam bevarandestatus och de som inte har det har ökat eftersom det totala antalet objekt har ökat. Möjligen kan sägas att trenderna är säkrare 2013, och de är negativa i så många fall att ytterligare åtgärder (typ fler reservat än idag) ter sig väl befogade. Dokumentet ger en överblick.

Det är inte känt hur ”rödlistan såg ut” före ”industrialiseringen” började, antalet arter i de olika hotkategorierna kan ha varit fördelade ungefär som idag. Tillfälligt nationellt utdöda arter kan ha återuppväckts genom invandring. Antalet hotade arter kanske inte var lägre förut än idag. Artantalet var säkert något lägre för några hundra år sedan än nu. Det kommer in nya arter hela tiden, men det är ofta en karenstid på några hundra år innan de betraktas som nationella. Takten på att nya arter tillkom för säg 500 år sedan är okänd, men det förekom säkerligen. En mindre del av de nya arterna betraktas som icke önskvärda och utsätts ibland för utrotningsförsök, men de flesta etablerar sig.

Människan har otvivelaktigt påverkat jorden våldsamt och omtumlande och denna påverkan intensifieras. Det går inte att omintetgöra alla effekter, effekterna kan bara mildras. Ett artutdöende, som nu är så långsamt som i Sveriges skogar, kan ses som något vi kan leva med, förutsatt att vi faktiskt vidtar omfattande åtgärder för att väsentligt mildra effekten av människans drastiska förändring av jorden och reducera utdöendet. Det kan ha pedagogiska fördelar att artutdöende faktiskt förekommer (i liten skala) och att man inte inbillar folket att människans påverkan helt kan förhindras. Det är helt orealistiskt att fullständigt stoppa det nationella artutdöendet, det måste erkännas. Detta känns ärligare och skärper motiveringen för andra åtgärder att minska människans påverkan. Jag ifrågasätter inte att ”det moderna skogsbruket” har betydelse för fauna och flora på olika sätt, t ex minskar marklavarna http://www.slu.se/sv/centrumbildningar-och-projekt/plural/nyheter/2015/3/70-mindre-marklav/  , men jag ifrågasätter om det är ett så stort hot mot skogsarternas överlevnad som det ofta framställs i retorik och kanske beslut om generella bevarandeinsatser.

Antal skogsarter i olika rödlistnings-kategorier 2010 och 2015

Kategori

2010

2015

Alla (inklusive kunskapsbrist)

1727

1827

Nationellt utdöd

75

68

Akut hotad

80

85

Starkt hotad

262

254

Sårbar

538

569

Nära hotad

 

686

Källa (URL)

http://www.artdatabanken.se/media/1985/roedlisteanalysrapport-web.pdf

 

Fördelningen av rödlistnings-kategorier för skogsarter 2010 och 2015 är inte exakt jämförbara, utan det finns en osäkerhet i skillnaderna. Antalet arter som framgångsrikt kategoriserats är inte exakt samma. Fler arter kategoriserades 2015 än 2010. Vilka arter som finns mest i skog modifieras. Vikten som fästs vid förekomst i grannländerna ändras. Även om dessa skillnader mellan 2010 och 2015 års rödlista är begränsade, så finns en osäkerhet i jämförbarheten. Det är troligen förhastat att dra slutsatsen från jämförelsen ovan att exakt 7 nationellt utdöda skogsarter vaknat till liv mellan 2010 och 2015.

Det formella skyddet för skog (såväl produktiv skogsmark som fjällskog, björkskog och vissa typer av impediment) har ökat kraftigt under ett sekel, ökningen var mycket stark på 1990-talet och fortsätter fortfarande ganska raskt http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Miljo/Markanvandning/Skyddad-natur/24541/24548/275697/  Även icke formellt skydd har ökat mycket starkt sedan 1990. De ökade skyddade arealerna speglar förmodligen en ökning i andra typer av skoglig naturvård.

Min slutsats är att ”skyddet” för skogsarter mot utdöende är ganska effektivt och att det blivit bättre sedan 50-talet.

Artdatabanken har huvudansvar för analyser omkring artutdöende. ”Rödlistan är en objektiv redovisning av tillståndet för Sveriges flora och fauna och följer den Internationella naturvårdsunionens kriteriesystem för att kategorisera arter efter deras utdöenderisker.”; ”Rödlistan är en prognos för risken att enskilda arter dör ut i Sverige.”; ”analyserna syftar till att kvantifiera utdöenderisken”.

Utdöenderisken illustreras med en figur från artdatabankens rapport 9 från 2011 ”TILLSTÅNDET I SKOGEN , – rödlistade arter i ett nordiskt perspektiv”. Jag har gjort en detaljerad genomgång av vad jag tycker om skriften .

Den faktiska genomsnittliga observerade risken för utdöende blupparna syftar på är avsevärt lägre än figuren ger intryck av (se nedan). Överskattningen blir större om man följer de röda linjerna som tycks peka på att akut hotad betyder säker död inom två decennier och starkt hotad om sådär 150 år. För sårbar ser det ut som utrotningsrisken tilltar snabbare än linjärt med tiden under det kommande århundrandet, men det är väl tvärtom, det tar några decennium innan utdöenderisken blir påtaglig, dvs figuren är missvisande.

Rödlistans kategorisering av hotade arter i skogen kraftigt överdriver den faktiska utdöende-risken.
 I instruktionerna för rödlistning (sid 31, ”E. Kvantitativ analys”) finner man en tabell när kvantitativa utdöenderisker är möjliga att beräkna.
Försvinnanderisken kalkyleras med kvantitativ analys och risken skall vara minst följande för att klassas till en hotkategori: Akut hotad >50% på 10 år eller 3 gen; Starkt hotad >20% på 20 år eller 5 gen; Sårbar >10% på 100 år; Nära hotad >5% på 100 år. För att kvantifiera det samlade troliga framtida artutdöendet, så måste genomsnittliga utdöenderisken för de olika kategorierna preciseras. Det förefaller ganska få akut eller starkt hotade arter som har så lång generationstid att generationstidsregeln förlänger risken för utdöende. Något subjektivt men utan risk för stora fel bestämmer jag en genomsnittlig utdöenderisk för alla arter inom kategorin till: Akut hotad 65% på 10 år; Starkt hotad 27% på 20 år; Sårbar 15% på 100 år; Nära hotad 7% på 100 år. Det är svårt att få utdöenderisken för de olika kategorierna att avse en enhetlig tidsperiod, eftersom det är osäkert att extrapolera en hög utdöenderisk i den nära framtiden till utdöenderisk under en längre period. Hotkategorin för starkt hotade kan minska och utdöda kan återuppstå. Jag hanterar detta genom att göra två skattningar, en utdöenderisk på tio års sikt och en på hundra års sikt.

För de närmaste tio åren: Jag sätter något subjektivt, men knappast avsevärt fel, risken för utdöende av en genomsnittlig art i kategorin inom 10 år: Akut hotad 65%; Starkt hotad 12%; Sårbar 0.4%; Nära hotad 0.1%. För de närmaste hundra åren: Jag sätter något subjektivt, men knappast avsevärt fel, risken för utdöende av en genomsnittlig art i kategorin inom 100 år: Akut hotad 90%; Starkt hotad 50%; Sårbar 15%; Nära hotad 7%. Jag utgår från de artantal i olika kategorier som rödlistan 2015 gav för skogsarter.

De närmaste tio åren (till 2025) prognosticerar rödlistemodellen att 115≈(≈0.65*85+0.12*254+0.04*569+0.01*686) skogsarter dör ut. Under det närmaste seklet prognosticeras att 336≈(≈0.9*85+0.5*254+0.15*569+0.07*686) skogsarter dör ut, dvs så många arter skulle dött ut nu sedan 1915 om rödlistan 1915 hade samma kategorifördelning som rödlistan 2015.
Men observationer (http://skogen.se/nyheter/debatt-nyckelbiotoper-ett-vagt-begrepp ) pekar på något av storleksordningen tre för det kommande decenniet och 25-40 på hundra års sikt. Dvs. artdatabankens hotkategorier verka överskatta den framtida utdöenderisken med en stor faktor (storleksordning fem eller tio gånger). Artdatabanken överdriver starkt utdöenderisken genom sitt val att framställa hotkategori-klassningar.

Hotkategorin i den svenska rödlistan bygger aldrig på en kvantitativ analys. Men kriterierna för den kvantitativa analysen anger översättningen till kvantitativa riskuppskattningar, som anges rödlistans huvudändamål. Därför är rödlistan allvarligt missvisande och överdriver kraftigt utdöenderiskerna.

Någon rödlista i modern mening har knappast funnits före 2000, och rödlistan verkar ännu inte funnit former, som underlättar jämförelser bakåt ens till föregående femårsperiod. Det går knappast att med någon grad av säkerhet säga hur en modernt konstruerad rödlista skulle sett ut tidigare (säg 1950, 1850 eller 1750) eller vad som är ett acceptabelt ”normaltillstånd”, och därmed går det inte att annat än spekulera över förändringar över tiden. Det är ännu riskfylldare att spekulera över vilka specifika ingredienser av människans påverkan, som är centrala för att föra arter till eller över utrotningens rand på nationell nivå. Människans påverkan är inte likadan överallt och utrotning är mycket mer hur små segment i landskapet påverkas, än hur genomsnittet påverkas. Åtminstone för fåglar har stor förändringar skett under hundratals år och dessa förändringar behöver inte betecknas som försämringar.och i vissa avseenden kan det vara förbättringar http://fof.se/tidning/2015/4/artikel/fler-faglar-hackar-i-sverige .

Rödlistan bör tjäna andra ändamål än att uppskatta risken för artutdöende. Detta berörs bara perifert i just den här ”debatt”-artikeln som fokuserar på utdöende. Det är till exempel av intresse att arten har en viss spridning och att det finns tillräcklig många individer och förekomster för att upprätthålla en genetisk variation och ge utrymme för en evolution, som ger bättre anpassning till de rådande omständigheterna och det har ett socialt värde att arten inte är väldigt sällsynt. Eftersom rödlistan formellt sätter den nationella utdöenderisken i centrum är det ändå väl motiverat med en diskussion om hur rättvisande rödlistan är ur den synpunkten.

Det satsas stora resurser i Sverige med syfte att på olika sätt förbättra förutsättningarna för de hotade arterna och minska risken för utdöende. Utan dessa satsningar skulle status de sista decennierna tett sig sämre för de utrotningshotade arterna. Detta innebär också att de viktigaste åtgärderna faktiskt vidtas, vilket minskar den ytterligare nyttan av ytterligare åtgärder.

Förutsättningarna kan förbättras om en art inte är utdöd och den kan räddas eller återhämta sig, men är den globalt utdöd så är det irreversibelt. Därför är artutdöenderisken är en central fråga som måste diskuteras. Men det finns vanligen motiv att reducera hotbilden betydligt mer än vad som behövs för att göra risken för artutdöende försumbar. Eftersom i retoriken artutdöende eller uttryck som ger associationer till det ofta används, så tycker jag att risken för artutdöende i den svenska skogen i framtiden behöver kommenteras. Den nationella utdöenderisken är nog inte så stor och betydelsefull i den svenska skogen idag och imorgon, som de flesta tror efter den retorik de utsätts för, och den globala utdöenderisken för arter som finns i Sverige ännu lägre. Detta var ett skäl att skriva den här artikeln.

Stora delar av skogsbruket tvivlar på att rödlistan används resurseffektivt http://miljoaktuellt.idg.se/2.1845/1.555006/lrf-biologrodlistan-daligt-verktyg-for-naturvardssatsningar

Det förefaller inte motiverat att införa omfattande nya system av långtgående restriktioner på skogsbruket för att förhindra artutdöende av skogsarter innan effekten av de åtgärder som redan börjat tillämpas eller beslutats fått tid på sig att få klarare genomslag och analyseras bättre. Om arterna inte dör ut så är det inte lika brådskande att förbättra resten. Problemet verkar inte tillräckligt stort och akut för att motivera ytterligare stora satsningar. Den typ av nya restriktioner jag har i åtanke exemplifieras av kravet från Naturskyddsföreningen på att alla markägare skall tvingas att ha minst 20 % skog äldre än 140 år; kravet på att andelen kalhyggesskogsbruk skall reduceras mycket kraftigt, och kravet att arealen "boreal västlig taiga" måste mångdubblas.

Jorden anses ha överskridit hållbarhetsgränserna för fyra av nio planetära gränser. http://www.extrakt.se/notis/flera-planetara-granser-overskrids-nu/ Jag tror att den tekniska civilisationen är allvarligt hotad och kollaps inom hundra år är trolig och att ytterligare åtgärder för att minska undergångsrisken är motiverade. Men för de nio gränserna skiljer sig (bl a) mångfalden i den svenska boreala skogen i ett viktigt avseende från de globala betraktelserna. Om alla skogslevande rödlistade hotade arter i Sverige genom ett trollslag försvann för evigt skulle vi märka litet av det. Människan och de kvarvarande arterna skulle relativt smärtfritt anpassa sig till den nya situationen och vi skulle leva på ungefär samma sätt som om de rödlistade arterna fanns kvar och risken för den tekniska civilisations fortlevnad på ett bekvämt sätt skulle knappast sänkas nämnvärt. För de andra åtta planetära gränserna är hotet att deras överskridande leder till den tekniska civilisationens undergång mer påtagligt. Skälen att vara rädd om mångfalden och biodiversiteten är mer sofistikerade och långsiktigare än att minska risken för kollaps av den tekniska civilisationen det kommande seklet, men detta utvecklas inte här. Dock är detta ett argument för att tänka tre gånger på om Sverige verkligen bör öka arealen western taiga med några millioner hektar.

Skogens artproblem ur en del av den organiserade ideella naturvårdens perspektiv redovisas i en ny översikt: http://skyddaskogen.se/images/Artskyddsrapport_Skydda_Skogen_2015.pdf 

Internationellt Sverige har ganska få rödlistade arter och kanske därför kan avsätta mindre resurser sammanlagt för dem. Jag tittade på IUCN statistik som jag hoppades skulle säga nått http://cmsdocs.s3.amazonaws.com/summarystats/2014_3_Summary_Stats_Page_Documents/2014_3_RL_Stats_Table_5.pdf  för Europa. Där listas 47 geografiska enheter varav bara 20 hade färre hotade arter än Sverige. Ett var större än Sverige (Grönland). Tio hade mer än tre gånger så många hotade arter som Sverige.

Några kommentarer om bloggande och rödlistade arter: På http://bloggar.se/r%F6dlistan var mitt och LRFs bidrag de enda som gjorts sedan 2010. Intresset för rödlistan är begränsat bland bloggare. Artikeln på SLUs forskarblogg doldes snabbt av tre artiklar och tiotals kommentarer om ekologiskt odling, som är viktigare tema för SLU. Jag gjorde en publiceringsstudie för varg och fann att varg nämndes tjugo gånger mer i media och naturskyddsföreningen än rödlista. Listan på uppmärksamheten ser ut så här:

Medium(web)  DN  SvD  UNT  WWF Naturskyddsföreningen
Varg              2819  1335 2239  230    146
Rödlista           41      30     33    88        8

Det är mycket möjligt jag överdrivit något i min sangviniska syn att artutdöende bara är ett måttligt problem för svenskt skogsbruk. Jag hoppas verkligen att art-databanken skall bättre, utförligare och mer kvalificerat belysa en del av vad jag har belyst om skogens rödlistade arter med status huvudsakligen från föregående uppdatering av artdatabanken 2010 med det nya materialet från artdatabanken i sina med fem års intervall återkommande analyser som presenterades 150428 och som artdatabanken nu arbetar med.

Ny rödlista presenterades 150428!
Detta bör leda till förbättrade analyser och innebär att jag lägger ned mindre energi på att vidarebearbeta detta dokument eftersom jag hoppas på en grundligare genomgång av den nya informationen som ger underlag till ett bättre dokument!

En sammanfattning av resultaten med den nya rödlistan finns på http://www.artdatabanken.se/media/1985/roedlisteanalysrapport-web.pdf  Fler arter har bedömts än tidigare rödlistor och detta gör att det är svårt att göra direkta jämförelser med rödlistan 2010, som denna analys huvudsakligen behandlar. Antalet ”hotade” arter har ökat med 4.4% men detta beror troligen huvudsakligen på större antal analyserade arter och förbättrad kännedom. ”Rödlistan” är inte statisk. Några reflektioner kan göras: 1) det förefaller inte vara något generellt accelererat artutdöende sedan 2000; 2) ”hotkategorin” ändras inte för mer än någon procent av arterna och generella trender går knappast att påvisa; 3) det sk E-liste-kriteriet (typiskt sårbarhetsanalys) har inte använts för någon art; 4) ”rödlisteindex är i stort konstant sedan 2000, vilket vad jag förstår bör tolkas som att proportionen mellan olika hotkategorier inte ändras. Det antyds att rödlisteindex borde svara mot ett utdöende av drygt 10% av arterna på 50 år, men det är långt mindre och understryker alltså att rödlistan överdriver risken för artutdöende; 5) För 1827 rödlistade arter är skogen viktig. Av dem är 68 nationellt utdöda och 85 akut hotade. Enligt analyserna ovan var det 1727 rödlistade arter, 75 nationellt utdöda och 80 akut hotade arter. Det förefaller inte som det tillkommit utdöda arter 2010-2015, trots att åtskilliga av de akut hotade arterna förväntades registreras som utdöda fem år senare. Det finns alltså skäl att förmoda att artutdöendet sedan 1970 inte ökat. Men detta borde förstås styrkas av en mer raffinerad art för art analys. Det behov av restaurering av ett par miljoner hektar western taiga, som artdatabanken ansåg krävas för gynnsam bevarandestatus, verkar väsentligt nedtonat i restaureringsbehovet.

Ett exempel på hur Sverige får fler skogslevande arter samtidigt som dessa nykomlingar blir rödlistade saxas från Herman Sundqvists blogg    ”På 2015-års rödlista finns flera nyheter inom den artgrupp som intresserar mig mest – fåglarna. Glädjande och spännande är att det har tillkommit fyra nya, starkt hotade fågelarter: toppskarv, svarthakad buskskvätta och de skogslevande brunglada och tajgablåstjärt. Någon undrar kanske hur det kan vara glädjande med nya, starkt hotade fåglar på rödlistan? Förklaringen är i detta fall lika enkel som positiv, arterna har etablerat sig i Sverige i sen tid. När den förra rödlistan publicerades 2010 betraktades dessa arter helt enkelt inte som etablerade häckfåglar och ”kunde” följaktligen inte dö ut. Med de ytterst små populationer arterna nu etablerat (brunglada och tajgablåstjärt finns kanske med tio par vardera) är sannolikheten för utdöende stor och arterna klassas följdriktigt som starkt hotade.”

Uppmärksamheten verkar öka på återuppvaknande av arter klassificerade som utdöda, vilket rimligen borde leda till att de överväganden som gjordes pga utdöenderisken under rödlistans tidigare utveckling nu minskar http://www.svd.se/utdoda-djur-som-plotsligt-hittats-vid-liv

Tillämpningen av artskydd intensifieras i många sammanhang Ungefär parallellt med den nya rödlistan verkar tillämpningen av artskydd även av icke enligt rödlistan hotade eller ens rödlistade arter bli omfattande. Det är svårt att förutspå hur detta skall utvecklas. Kanske att rödlistan och dess bedömningar blir mindre betydelsefulla, men detta behöver ju inte innebära att artdatabanken får mindre betydelse.

Se tex https://tvatankar.wordpress.com/2015/08/09/art-och-habitatdirektivet-eller-kortsluten-miljoprovning/  och citerade arbeten.

Erkännande Ett varmt tack till Mats Nordberg, som inte bara genom sin webb-artikel i skogen väckte mitt intresse för frågan, utan också varit en värdefull diskussionspartner och bidragit med många synpunkter vid utarbetandet av den här artikeln. Utdöendeanalysen bygger på ideér från en analys av Carl-Henrik Palmer. Från juni 2015 erkänns också några smärre påpekanden från artdatabanken.

Sista editering: 151229