Artdatabankens rapport om behov och förekomst av skogliga naturtyper och reflektioner omkring detta
DL 150116

Enligt art- och habitatdirektivet skall Sverige rapportera om status och utveckling av olika naturtyper till EU. Rapporteringen görs av Naturvårdsverket, jag tror den faktiska rapporten finns här i den form den nu ligger hos EU. Den kommer att ligga här när den blir klar tillsammans med rapporten för förra gången det var aktuellt. En rapport av artdatabanken vid SLU används som underlag, att utarbeta den är en del av ett uppdrag från Naturvårdsverket till SLU. EU har förmodligen inte gjort många reella ändringar. Denna rapport 2013 inklusive en jämförelse med läget för sex år sedan enligt förra rapporten till EU har presenterats av artdatabanken vid SLU. http://www.slu.se/Global/externwebben/centrumbildningar-projekt/artdatabanken/Dokument/Publikationer/Arter%20och%20naturtyper%20i%20habitatdir_litet%20format.pdf. Pressmeddelande http://www.slu.se/sv/centrumbildningar-och-projekt/artdatabanken/om-oss/publikationer/bocker/2014-arter-naturtyper-i-habitatdirektivet-bevarandestatus-i-sverige-2013/  Anm URL förefaller död.  De rapporterade värdena kan också extraheras med start i Naturvårdsverkets sida om rapporteringen till EU. Rapporten utgör ett faktaunderlag om Sverige ur bevarandesynpunkt, vad som finns och vad som behövs. Sverige ska åstadkomma gynnsam bevarandestatus inte bara för arter, utan också för habitat (naturtyper). En enklare, mer allmän redovisning av rapportering 2013, där även några detaljer framgår, finns på http://svenskbotanik.se/wp-content/uploads/2014/03/Sebastian-Sundberg-FK2014.pdf Dock står inte det viktigaste: referensvärdena. Faktapresentationer är viktiga bland annat för att ge substans och ta ställning för i varierande decibel-läge framförda - ofta vittgående och generaliserade - argument. Fast just om de skogliga naturtyperna har det varit utomordentligt tyst. De preciserade behoven i dokumentet är tvingande, uppfylls de inte, har Sverige brutit mot EU-fördraget och kan dömas till höga böter. Det uppmärksammas också att Sverige inte lever upp till de så kallade generationsmålen, där gynnsam bevarandestatus för arter och habitat är en del. Väsentliga budgetförstärkningar förslås till Natur inklusive artdatabanken hösten 2014 och kommer förmodligen att gå igenom http://www.regeringen.se/sb/d/19328/a/248330 De föreslagna gynnsamma status för naturtyper kommer dock att kosta ofantligt mycket mer.

Rapportens behandling av skogliga naturtyper (mest sid 16-17) är utgångspunkt för denna betraktelse.

Rapporten avser att vara underlag för stora naturvårdsinsatser, men de detaljerade motiven för behoven ter sig ofta svårförståeliga för de som inte är mycket väl insatta och troligen också för de flesta av dem. Den som är skeptisk och inte har lång tidigare erfarenhet av frågan - som jag - måste lägga ned mycket tid på att förstå. Bristande förståelse för de behov rapporten kommer fram till försvårar att få politiskt gehör, acceptans för kostnader och acceptans för markägare, speciellt om de känner sig ”drabbade” i mer än marginell omfattning.

De skogliga naturtyperna som skall bevaras definieras av EU, fast vissa preciseringar har gjorts av naturvårdsverket. Naturtyperna har identifikations nummer. För naturtypen sätts ett referensvärde (”behov”) för vardera av tre av EU påbjudna zoner: ”alpin”, ”boreal” och ”kontinental” (=nemoral). Täcker inte naturtypen behövlig areal, anses gynnsam bevarandestatus inte föreligga. Det kan finnas andra faktorer som gör att gynnsam bevarandestatus inte är uppfylld även om arealen räcker. Referensvärdet skall enligt EU-normen inte understiga den areal naturtypen täckte 1995 vid Sveriges inträde i EU. Ett högre referensvärde kan bestämmas av Sverige självt, men det skall vara någon form av vetenskaplig motivering bakom. Referensvärdet har i Sverige ibland valts till 20 % av en uppskattning av naturtypens förindustriella areal, detta kriterium diskuteras mer nedan.

Sverige har satt sexton miljökvalitetsmål. Det skogliga miljömålet har 2014 utvärderats enligt figuren nedan. Utvärderaren kan inte att se en tydlig riktning för utvecklingen av miljön, och betecknar miljötillståndet som otillfredsställande, trots att många framåtsyftande åtgärder vidtagits. Skogen behöver dock inte skämmas, det är bara ett av 16 miljökvalitetsmål som kommer att vara uppnådda 2020. Fyra av målen har dock ansetts ha en mer positiv utveckling än ”levande skogar”, så skogsmålet ligger inte i den bästa tredjedelen. Det finns ett annat miljökvalitetsmål, som Naturvårdsverket har ansvar för: Ett rikt växt och djurliv som inleds med:” Bevarandestatusen för i Sverige naturligt förekommande naturtyper och arter är gynnsam.” Det har en sämre prognos än ”Rikare skogar”, här försämras statusen.

Det som nämns först i utvärderingen är att den negativa bevarandestatusen och trenden för skogstyper är bekymmersam. Det står att rapporteringen till EU visar att 15 av 16 naturtyper har dålig eller otillräcklig bevarandestatus. Jag tycker att omdömena verkar valda för att förmedla en negativ bild. Samtidigt tror jag de missar det viktigaste: miljökvalitetsmålet, som det formulerats, kommer inte att uppfyllas inom en rimlig framtid. Regeringen har preciserat miljökvalitetsmålet levande skogar ”Naturtyper och naturligt förekommande arter knutna till skogslandskapet har gynnsam bevarandestatus”.

http://miljomal.se/sv/Miljomalen/12-Levande-skogar/Nar-vi-miljokvalitetsmalet/

Notera att skogsstyrelsen använder ”skogstyper”, men menar ”Naturtyper”! Hur skall Skogsstyrelsen kunna förväntas implementera ett program för att tillgodose behovet av Naturtyper, när Skogsstyrelsen inte ens vet att det finns Naturtyper?

Det finns kortsiktigare etappmål
http://www.regeringen.se/sb/d/17655/a/221157
Regeringen har beslutat: ”Etappmålet om hotade arter och naturtyper innebär att åtgärdsprogram för att uppnå gynnsam bevarandestatus för … hotade arter och naturtyper … ska vara genomförda eller under genomförande senast 2015”

Om att nå mål

Man bör uppmärksamma att man kan nå mål (såsom gynnsam bevarandestatus på naturtyper) på olika sätt. Antingen kan man först ställa mål och sedan uppfylla dem. Eller man kan modifiera målen ”nedåt” (om de nya målen kan motiveras). I miljösammanhang har man nog på hög nivå fastställt ganska diffusa mål, utan att helt inse de konsekvenser det skulle leda till när myndigheter på lägre nivå börja fylla de diffusa målen med konkreta krav. Det finns oftast ett subjektivt inslag i kraven och hur de härleds. Det kostar inte något för dem som i realiteten ställer kraven (forskare eller naturvårdsverk), och samtidigt vill de som specificerar kraven ådagalägga en hög ambition inom sitt område. Detta är ett skäl att kritiskt granska kraven. Krav drabbar någon och det underlättar genomförandet om goda motiv kan framläggas för specifika krav. Detta är ett annat skäl att kritiskt granska kraven. Även för naturvårdande myndigheter kostar kraven på sikt, men konsekvenserna av detta inses nog sällan när kraven ställs.

Naturvårdsverket är den myndighet som sköter (genom uppdrag) naturtyper och hur mycket som finns eller behövs. Att behovet av Naturtyper inte offentliggjorts på ett tydligen sätt är huvudsakligen ett beslut av Naturvårdsverket och bör tolkas som att Naturvårdsverket fäster låg vikt vid Naturtyper.

 Det är ett mål att naturtyperna inom varje region skall ha gynnsam bevarandestatus, men referensvärdet, dvs. vad som behövs för gynnsam bevarandestatus, kan ibland bestämmas nationellt. Det kan vara ett nationellt beslut vem som bestämmer vad som krävs för gynnsam bevarandestatus. För de stora rovdjuren fattade riksdagen beslut om referensvärden i slutet av 2013. Referensvärdena (behovet) är inte ristade i sten och kan ändras. I detta fall kan man komma fram till något annat än tumregeln 20 % (se nedan). Om t ex referensvärdet för taiga sattes till arealen vid EU-inträdet skulle en mycket påtaglig minskning av behövlig areal ske.

 

Artdatabankens sammanfattning av skogens naturtyper
Läget i skogen (s 16) sammanfattas med tre meningar: ”Precis som vid förra rapporteringen har endast en av femton skogliga naturtyper, fjällbjörkskog, gynnsam bevarandestatus. Övriga 14 naturtypers arealer är för små, minskar eller har en alltför långsamt ökande areal, trots naturvårdsinsatser för att utveckla och skydda landets skogsmark. Framför allt i den boreala och den kontinentala regionen behöver naturtypernas arealer öka kraftigt för att nå referensvärdena för gynnsam bevarandestatus.”

Mitt intryck av sammanfattningens tre meningar: 1 Den första meningen förmedlar budskapet att ingen förbättring skett med skogen de sista sex åren. 2 Den andra meningen tolkas som om att det finns för lite skog av alla naturtyper (utom fjällbjörkskog) och att läget försämras. 3 Den tredje meningen förefaller vara en onödig självklarhet, eftersom det finns lite produktiv skogsmark utanför den boreala och kontinentala regionen. Den andra meningen är fel eftersom arealen skogsbevuxen myr är tillräcklig i alla tre regionerna, visserligen är utvecklingen tveksam av andra skäl än arealen i den kontinentala delen, som omfattar en procent av naturtypens nationella förekomst, och förhållandet där är stabilt. Intrycken kommenteras mer i det följande.

Skogens naturtyper och rapportens samlade bedömning visas i tabellen till höger. Färgerna avser bevarandestatus. Grön är gynnsam, gul är otillfredställande och röd = dålig. Tre olika biogeografiska områden visas: Alpin, Boreal och Kontinental.

Beräkningar av arealer av olika naturtyper i artdatabankens rapport 2013 sid 57-60 är gjorda av riksskogstaxeringen enligt instruktioner.

Naturtyper i naturskyddsbemärkels används mycket sällan av andra än skogliga aktörer än artdatabanken, och inte mycket i artdatabanken heller.

I riksskogstaxeringens rapport om Skogsdata 2014 med tema biodiversitet http://pub.epsilon.slu.se/11512/13/nilsson_p_cory_n_140917.pdf  , så används andra definitioner på ”skogstyper”. De naturtyper jag finner intressantast (t ex taiga och skogsbevuxen myr eftersom de är areellt omfattande) är överhuvudtaget inte nämnda. EUs sifferkoder nämns inte. I delrapporten ”Uppföljning av biologisk mångfald med data från Riksskogstaxeringen” nämns visserligen ”naturtyper”, men inte ”taiga”, och detta trots en medförfattare från artdatabanken!

Mitt intryck, efter kontakt med företrädare för skogstaxeringen, är att man tycker att definitionerna är för komplicerade och krystade utan man håller sig till mer relevanta skogstyper. Skogstaxeringens material möjliggör dock att utvärdera naturvårdsskogstyperna i efterhand, även om artdatabanken inte utnyttjat den möjligheten inför utvärderingen av förändringen mellan rapporterna till EU.

Ett email från skogstaxering klipps in ”På alla rikstaxens provytor klassar vi Natura 2000-habitaten i skogen enligt den manual som THUF-projektet under ledning av Hans Gardfjell tagit fram! Vi kan naturligtvis redovisa den areella fördelningen map. Natura-2000. De flesta av Natura2000 habitaten är dock relativt ovanliga, kanske undantaget Västlig Taiga, och därför blir det en väldigt liten del av skogsmarksarealen man kan klassa. De typer som redovisas i temanumret är betydligt mer allmängiltiga och valdes därför. Dvs Europa tänker inte hålla fast vid detta system och det gör artdatabankens strikta indelning föråldrad och tveksam för mer precisa ställningstaganden.” Kanske något för artdatabanken att tänka på? Jag tycker det är bra med internationella definitioner på olika typer av skogsmark, men det är definitivt inte bra med parallella internationella system. Det är bra att kunna fördela Sverige på skogliga naturtyper men det skall då gälla hela Sveriges skog, inte bara en del. Klassificeringssystem skall inte överlappa! Däremot kan man slå ihop olika typer för olika ändamål ibland.

Det är en del av SLUs miljöövervakning att följa arealen av naturtyper. Men det är också en del av Skogsstyrelsens myndighetsansvar och ansvar för miljökvalitetsmålet ”Levande skogar”.

Som ett led i SLUs miljöuppföljning klassas naturtyperna av skogsstaxeringen i fält och med fjärranalysmetoder sedan 2008 och från 2018 kan förändringar följas kontinuerligt med litet fel. Omdrevet är fem år och efter tio år har ett nytt omdrev gjorts, dvs ändringar kan fastställas med hög säkerhet. Kanske detta kan motivera att vänta med taigarelaterade åtgärder till 2019.

Inte heller skogsstatistisk årsbok utgiven av skogsstyrelsen http://www.skogsstyrelsen.se/Myndigheten/Statistik/Skogsstatistisk-Arsbok/Skogsstatistiska-arsbocker/  redovisar arealen av olika skogliga naturtyper. Skogsstatisk årsbok uppger ”skyddade arealer” uppdelat på en del naturtyper men inte t ex taiga http://www.skogsstyrelsen.se/Global/myndigheten/Statistik/Skogsstatistisk%20%C3%A5rsbok/02.%202014%20(Kapitelvis%20-%20Separated%20chapters)/05%20Skogens%20m%C3%A5ngfald%20och%20skydd.pdf  Om det är ett önskemål med bibehållen eller ökad areal av vissa skogliga naturtyper, så bör arealen av dessa naturtyper framgå av nationell statistik, inte bara i en special-rapport.

I skogsstyrelsens genomgång av målet ”levande skogar” http://www.skogsstyrelsen.se/Global/myndigheten/Miljo-%20och%20sektorsmal/Miljomal/fordjupad-utvardering-2012-levande-skogar.pdf  så nämns naturtyper (inklusive taiga) bara med en kortfattad sammanfattning av resultaten från EU-rapporteringen. I ”skogsvårdslagstiftningen” http://www.skogsstyrelsen.se/Global/PUBLIKATIONER/svl/SVL%20sept.pdf står ”naturtyp” endast en gång i inledningen om miljömålet att ”Hotade arter och naturtyper ska skyddas.” Om man söker efter skogsstyrelsens miljö och sektorsmål måste man ha ett lösenord och användare för att få reda på vilka dessa är (141123) http://www.skogsstyrelsen.se/Myndigheten/Om-oss/Var-verksamhet/Miljo--och-sektorsmal/   I Skogsstyrelsens rapport 2013:5 om miljöhänsyn nämns inte ”taiga” och lite om naturtyper http://www.skogsstyrelsen.se/Global/myndigheten/Projekt/Dialog_om_milj%C3%B6h%C3%A4nsyn/Publikt/1856.pdf  Detta trots en lång lista av företrädare för olika organisationer om naturvård, naturvårdsverkets representant framförde avvikande mening, men inte något som hade med art och habitatdirektivets naturtyper att göra. I skogsstyrelsens Skötselserie nr 14 från 2009: ”Naturhänsyn” nämns inte naturtyp eller taiga.   I skogsstyrelsens årsrapport 2013 nämns ”naturtyp” endast en gång - i början i själva målbeskrivningen.

I den årligen utgivna skriften ”Levande skogar” nämns aldrig naturtyp eller taiga. Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket författade tillsammans http://shop.skogsstyrelsen.se/shop/9098/art25/8261025-50a813-1576.pdf Skogsstyrelsen MEDDELANDE 2 • 2011. Skogs- och miljöpolitiska mål - brister, orsaker och förslag på Åtgärder. Naturtyp nämns här en gång och under denna rubrik nämns ett skogslind-projekt.

Naturvårdsverket ger ut en aktuell sammanfattning om av 16 miljökvalitetsmål på 300 sidor. ”Miljömålen”, Rapport 6608. Naturtyp och taiga nämns inte i denna rapport, inte heller i föreslagna prioriteringar. Så artdatabankens naturtyper verkar ligga ganska lågt i prioritet.

Naturvårdsverket nämner inte taiga i rapporten om Bevarande av biologisk mångfald – instrument… från 2012. För skog används skogstyper och inte naturtyper. Naturtyper kanske inte betraktas som ett instrument för bevarandet av den biologiska mångfalden i skogen? Men varför skall man då precisera vad som behövs för gynnsam bevarandestatus?

SOU 2014:50 av miljövårdsberedningen nämner naturtyper fast bara samlande och utan arealer och bara diffust men det etappmål till 2015 som regeringen föreslog (att program för gynnsam bevarandestatus av naturtyper skall vara påbörjat 2015).

Future Forest ger ut en tidskrift och bedriver forskning om bl a ”naturvård”, men det resulterar knappast i något om areellt mycket omfattande naturtyper, eller att det fordras så mycket som 15% taiga, varav 8% nyskapad.

Artdatabanken har en service för vad jag förstår allt utom skogliga naturtyper? http://www.slu.se/sv/miljoanalys/statistik-och-miljodata/  Jag frågade och fick till svar att Naturvårdsverket inte har velat inkludera skogliga naturtyper i vad de kan bidra till finansieringen med för att underlätta att få information om. Om detta är så ointressant för Naturverket att sprida information om, varför då ha så höga arealkrav?

Naturtypen taiga ingår i Natura 2000 som bevarar 4000 områden i Sverige bl a för att bevara typiska naturtyper (habitat). Jag kan dock inte hitta någon sammanställning av hur mycket taiga det finns i Natura 2000 eller överhuvudtaget en sammanställning över naturtypsarealer.

Det finns en terrester sammanställning av Sveriges landareal NILS som borde kunna ge arealer av naturtyper. Det är dock tveksamt jag hittar.

Artdatabanken har givit ut en bok om Artdatabankens vetenskapliga produktion under 2002-2011, i den nämns taiga en gång men dock inte med syftning på naturtyp. ”Naturtyp” nämns en gång där det står ”ArtDatabanken bevakar status för arter och naturtyper som är prioriterade inom EU.” Men bevakningen har alltså inte resulterat i ett enda vetenskapligt arbete.

Artdatabanken ger ut en tidskrift Biodiverse som hade ett specialnummer rörande Skogen 2011:2 med ett föredrag som berörde naturtyper (sid 17) även om taiga inte nämndes ”Det pågår fortfarande en förlust av biologisk mångfald i skogen. Avverkningarna av gammelskog och annan skog som aldrig tidigare kalavverkats står för merparten av förlusten. Det menade Artur Larsson från ArtDatabanken SLU i sitt anförande. Hur man ska komma till rätta med detta var uppe till debatt. Men varken regeringen eller Skogsstyrelsen meddelade att de avsåg att ta itu med frågan och åtgärderna. Lösningen heter dialog och samsyn. Frågan kvarstår om skogsbranschens och naturvårdens företrädare kan komma fram till en lösning den vägen.” Vad jag förstår har ingen av parterna gjort någon ansträngning för att få dialog och samsyn, men nu har Håkan Berglund i slutet av 2014 fått ge sin syn i en föredragning mot bransch och skogsstyrelse, så det kanske skapat en plattform för samförstånd.

Det är besvärande att skogliga organ och artdatabanken inte använder samma beteckningar på skogs/naturtyper. Artdatabankens naturtyper kan inte lätt översättas till skogstyper. Båda parter borde känna ett större ansvar att när det är befogat göra transkriptioner till det ”andra” språket. Behovet är större för artdatabanken, eftersom den är en kvantitativt liten del av det skogliga, samtidigt som det är viktigt att använda ett ”språk” som skogliga aktörer förstår.

Länsstyrelserna rapporterar länets uppfyllnad av miljökvalitetsmålen. Inte heller i dessa rapporter verkar begreppen naturtyp eller taiga komma till användning. Jag tittade på rapporten från Västerbotten. Taiga eller naturtyp förekommer inte i rapporten. Målet ”levande skogar” fick röd gubbe, kommer ej att nås. Detta trots att Västerbotten är ett glesbefolkat skogsland med en skog som i internationell jämförelse inte varit utsatt för särskilt stor eller human stress i forna dagar och har lång omloppstid. Man kan tolka informationen som att arealen naturvårdstaiga minskar och att skyddet är otillräckligt pga bristande resurser (dvs. att staten inte ser det tillräckligt problematiskt för att avsätta tillräckligt med medel för att skydda skog). Vad man inte kan läsa ett ord om är konvertering av andra skogstyper till taiga, trots att en tiondel av skogen med all sannolikhet måste ändras från vad den är nu till taiga för att leva upp till målet och det borde vara så i Västerbotten också. Dock anser Västerbotten inte att situationen med biologisk mångfald försämrats, fast arealen taiga är minskande och långt under referensnivån. Detta skulle kunna indikera att den låga och minskande arealen av taiga är ett marginellt problem.

Informationen om behovet (referensarealen) av taiga går inte heller ut till den skogliga allmänheten heller. Gjorde den det skulle den också nå de viktiga skogliga aktörerna. Någon för relevant (referensarealen) uppgift om naturtypen taiga kunde inte finnas vid sök i följande källor: tidningen Skogen; Skogsstyrelsen; Tidningen Skogseko, LRF-Skog, SvD. Varken de skogliga aktörerna eller den skogsintresserade allmänheten informeras om beslut av stor vikt för minst 10% av Sveriges skogsmark. Det verkar faktiskt som mörkning.

Naturtypsbeskrivningar används inte konsekvent. Det ser ut som de för naturvårdsändamål definierade naturtyperna inte fått något stort genomslag utanför naturvården. När jag frågade om dem så förväxlades de med ”European Forest Types” som är något annat. Natura 2000-habitat syftar kanske på vad EU menar med naturtyper, men taiga verkar i Natura 2000 (till skillnad från andra naturtyper) uppdelad i ett tiotal undernaturtyper. Jag understryker det önskvärda i att artdatabanken, EU, skogsstyrelsen, riksskogsskogstaxeringen och andra eftersträvar kompatibla och helst samma ”skogsnaturtyper”. Detta är att föredra framför att använda speciellt för referensarealbestämning definierade naturvårdsnaturtyper med speciella definitioner, som inte används i andra sammanhang och inte intuitivt förstås. Det finns legala skäl att följa hur naturvårdstypsarealen utvecklas kontinuerligt och inte bara vart sjätte år och då uppenbarligen med ändrade detaljer. Om man ändrar över tiden bör det alltid finnas algoritmer för att göra de äldre uppskattningarna med de nya metoderna så att förändringar över tiden kan uppskattas, vilket inte lyckats så bra i EU-rapporteringarna. SLU har ett projekt MOTH om naturtypernas skattning http://www.slu.se/sv/centrumbildningar-och-projekt/moth/habitatdirektivet/

EUs sammanställning och direktiv.
EUs hemsida om habitatdirektivet inleds med: “The Habitats Directive (together with the Birds Directive) forms the cornerstone of Europe's nature conservation policy. It is built around two pillars: the Natura 2000 network of protected sites and the strict system of species protection.” Naturtyper framhävs alltså inte av EU! Rapporterna till EU för 2007-2012 är delvis sekretesskyddade men statistik finns för 2001-2006 http://bd.eionet.europa.eu/article17/habitatsummary/, som kan vara förmodas vara nästan samma. Boreal taiga förekommer i Sverige, Finland, Estland, Lettland och Litauen.

Det verkar som andra staterna valt att välja arealen vid inträdet till EU som referensvärde, det är bara Sverige som har en mycket lägre areal än referensvärdet, eftersom Sverige (artdatabanken) medvetet valt ett referensvärde som ligger mycket högre än vid inträdet till EU. Min uppfattning är att generellt oftast referensvärdet för naturtyper satts som ytan vid EU-inträdet. Det verkar alltså som de ideèr om 20% av ursprunglig areal, som svenska artdatabanken vid sin vetenskapliga värdering ansett vara rätt, inte fått internationellt genomslag. Arealen taiga i Sverige och Finland är ungefär samma fast referensvärdet förefaller dubbelt så högt i Sverige. Finland rapporterar att de har 12000 km2 boreal taiga, men att det är något i underkant. Det är bara Sverige som rapporterar kontinental taiga, med liten areal.

For 2001-2006 ses besluten (rapporteringen) av länder med taiga här http://bd.eionet.europa.eu/article17/habitatsummary/?group=Zm9yZXN0cw==&habitat=9010&region=BOR  rapporteringen 2007-2012 har ännu ej slutligt fastställts. Notabelt är Sveriges och Finlands olika uppfattningar om behovet av taiga.

SLU upplever att harmoniseringen inom EU fortfarande är relativt svag, vilket gör att resultat i termer av policyimplikationer bör kommuniceras med försiktighet och främst av i detta fall Naturvårdsverket som har det nationella ansvaret.

EUs formella ordalydelser i art- och habitatdirektivet kan inte vara meningen att tolkas bokstavligt, det är orimligt att Sverige tex inte skulle få omvandla en enda hektar trädbevuxen myr t ex för malmhantering eller vindkraftverk utan att riskera att fällas i EU domstolen för brott mot art och habitatdirektivet. Arter kommer oundvikligen att dö ut, det kan inte ses som ett brott mot art och habitatdirektivet att detta sker. Det finns uppenbarligen utrymme för en viss flexibilitet i tolkningarna.

Inledningen till art och habitat direktivet lyder: ”huvudsyftet med detta direktiv är att främja att den biologiska mångfalden bibehålls med beaktande av ekonomiska, sociala, kulturella och regionala behov”. Detta upprepas i artikel 2 ” Åtgärder som vidtas i enlighet med detta direktiv skall ta hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov och till regionala och lokala särdrag. Man kan alltså inte se gynnsam bevarandestatus och behövlig areal av olika naturtyper som en isolerad naturvetenskaplig fråga. Det är verkar tillåtet att väga in hur mycket det kostar i förhållande till nyttan.

Det ter sig ganska troligt att det inte kommer att genomdrivas att ”taiga” skall uppnå nuvarande areella krav för gynnsam bevarandestatus. De ekonomiska konsekvenserna och andra konsekvenserna skulle bli för stora, det kanske inte ens är biologiskt möjligt. Ersättning till markägare, försämrad virkesförsörjning. Direkta kostnader för konvertering av annan skog till taiga etc. skulle te sig orimligt höga och drabba en del regioner. Det finns också frågor som att det skulle ta mycket lång tid innan den ekologiska konverteringen genomförts, annan naturvård skulle få gå på sparlåga, den folkliga förankringen i naturvårdsarbetet skulle sjunka och polariseringen öka, vilket bland annat skulle leda till att politikerna inte anslog tillräckliga medel. Men en sådan ekonomisk begränsning skulle bidra till en polariserad debatt och utgången skulle vara osäker. Om gynnsam bevarandestatus ändå inte nås i den förutsebara framtiden i det kvantitativt viktigaste avseendet, så minskar nog intresset för att nå gynnsam bevarandestatus i andra delar också.

Direktivet härrör från 1992, det är hög tid för EU att se över en del formuleringar och beakta vad som faktiskt hänt i EU-området de senaste kvartsseklet i målsättningar. Den nya EU-kommissionen verkar ha samma uppfattning och sägs i sin ”regeringsdeklaration” aviserat att det kan bli en förändring av EU-direktivet. Detta skulle möjligen kunna anges som ett rimligt skäl att sas inte ta så allvarligt på den av artdatabanken angivna referensvärdena det kommande året, om det medför omfattande åtgärder att beakta dem.

 

Att naturtyper har inadequate eller bad conservation status är vanligt i EU, for de boreala zonen är det ingen naturtyp som är gynnsam så Sverige blir med sin stora areal skogsbevuxen myr med gynnsam bevarandestatus näst intill unik (eller så är EUs redovisning fel). I det boreala området är mer än hälften dåligt. Det borde gå att få information hur andra länder klarat detta problem.

http://www.eea.europa.eu/data-and-maps/figures/conservation-status-of-forest-related-1 

Svensk skoglig naturvård får allt sämre internationellt rykte
Det kan vara sant även om jag tvivlar att den svenska skogliga naturvården är urusel, men jag noterar att svensk skog i många miljösammanhang får en internationellt låg rank och detta verkar närmast perverst  lustfyllt för många naturvårdsaktörer, som ofta arbetar för att förstärka intrycket att Sverige ligger i bakkant med skogen. Se tex på landsjämförelserna som gjorts av WWF eller Yale-Universitetets Environmental Performance Index.  Fast visst rankar Sverige högt i andra gröna index som är mindre inriktade på skog. Vi kommer tvåa på klimat här https://germanwatch.org/en/download/10407.pdf ; och sexa bland bra länder fast trea på globalt klimat här http://www.goodcountry.org/overall med lite god vilja kan man tycka att Sverige är grönast i världen från den här http://supermiljobloggen.se/nyheter/2014/10/sverige-rankas-som-varldens-gronaste-land   och det finns många andra typer av index där Sverige hävdar sig bra http://www.socialamedier.com/2014/01/17/sverige-ar-unikt-varldskartor-som-visar-hur/ 

Arealen verkar inte för liten för alla behandlade naturtyper utom fjällbjörkskog!

Det står i rapporten (sid 17) ”Resultaten från miljöövervakningen visar att det bara är i den alpina regionen, där påverkan av skogsbruk hittills varit minst, som naturtyperna utgör mer än tio procent av skogsmarksarealen. På fastmarken nedanför fjällen är andelen endast ett fåtal procent.”
Skogsbevuxen myr finns i tillräcklig areal. För skogbevuxen myr är arealerna 2013 (i km2 med ”behoven” = referensvärdena i parantes) enligt rapporten följande: Alpin 1820 (1820); Boreal 18 800 (18800) och Kontinental 166 (166). Att förekomsten är tillräckligt stor markeras också med gröna pluppar. I den lilla kontinentala delen (men inte för de övriga 99 % av arealen) anses det finnas kvalitetsproblem och ges en gul blupp, trots att arealkravet är uppfyllt. Naturtypens areal är alltså inte för liten någonstans och påståendet att alla (utom fjällbjörkskog) naturtypers areal är för liten stämmer inte. Att se det som problematiskt att en naturtyp har andra typer av problem än areella i en procent av den erforderliga arealen ter sig överdrivet petigt förutom att bara arealen nämns i sammanfattningen. Att verkliga arealer och referensvärden var lika kan bero på att behovet satts lika med vad det var vid inträdet i EU. Förbryllande är att vid rapporteringen 2007 angavs både verkliga arealer och behövliga arealer till avsevärt lägre värden. Men inte heller då var arealerna för små och har alltså sedan dess ökat (fast troligen har de inte ökat i verkligheten). Den gula bluppen på den kontinentala en procent av arealen fanns då också. Naturtypen har en stor areal så den vision rapportens text ger http://www.naturvardsverket.se/upload/stod-i-miljoarbetet/vagledning/natura-2000/naturtyper/skog/vl-91D0-skogsbevuxenmyr-maj-12.pdf  18 966 km2 bör inte betecknas ”endast ett fåtal procent”. Men skogbevuxen myr är inte fastmark, så meningen i rapporten kan vara formellt riktig, fast ändå missledande, eftersom det inte är så uppenbart att skogbevuxen myr speciellt för denna utsago undantages.

”Taiga” finns beaktansvärda arealer av
Det i särklass största arealbehovet för ”naturvårdsavsättningar” är förvandling av annan mark till taiga och bevarande av befintlig taiga. ”taiga” är förekomst i km2 respektive ”behov” följande: alpin 7370 (7900); boreal 13 300 (35000) kontinental 44 (85) och därför är förekomsten taigan markerad med ”dåligt och blir sämre”. Om definitionen och annat om på taiga också http://www.naturvardsverket.se/upload/stod-i-miljoarbetet/vagledning/natura-2000/naturtyper/skog/vl-9010-taiga-maj-%202.pdf

Det finns en ”MOTH” definition på taiga som är en instruktion för skogstaxering http://www.slu.se/Documents/externwebben/s-fak/skoglig-resurshallning/Landskapsanalys_publikationer/2013/MOTHNILS_Habitatkompendium2013.pdf

 

Normalt skall ”naturvårdstaiga” vara uppkommen efter brand och icke kalhuggen. I den förindustriella skogen (säg år 1800) var en stor del av skogen påverkad av skogsbrand för högst 70 år sedan. Detta är inte fallet för en stor del av dagens skogar. Det kvantitativa behovet av påverkan av naturtyperna och om skogen försämras eller ej och i vilken takt och hur långt från ett önskvärt tillstånd man är och hur väl sammanfattningen beskriver läget beror i hög grad på hur man ser på behovet av taiga. Jag avser att ta upp skogsbrand och taiga i en annan artikel. Även om den enda beaktade naturtypen var boreal taiga bör inte de befintliga arealen (13300 km2) betecknas som endast ett par procent av fastmarkdelen av skogsmarksarealen.

Förekomsten av skogbeklädd myr och taiga förefaller det enligt rapportens tabeller vara (1820) + 18 800 + 166 + (7370) + 13 300 + 44 = drygt 40 000 km2, dvs. betydligt över tio procent av Sveriges skogsmark. Om man tar bort alpint blir det mer än 30000. Om rapportförfattaren utlämnar både myr och alpint (kanske för att välja formuleringar så det ter sig mer drastiskt), så blir det ändå knappt 20000 (uppräknade naturtyper utom alpin och myr), vilket nog ligger närmare tio procent än ”ett fåtal procent” av skogklädd fastmark utom alpin och tar man med myr blir det en bra bit över tio procent. Det kan kanske försvaras att det med vissa definitioner som jag uppfattar snäva blir 7 eller 4 procent. Ordvalet i rapporten förefaller ge ett missledande intryck på ett tendensiöst sätt.

Hur stor är skogsarealen i Sverige
Det står inte lättillgängligt hur stor areal av alpin och boreal skogsmark det finns, och inte heller hur den fördelas på produktiv skogsmark och skogliga impediment. Jag drar slutsatsen att artdatabankens rapporter avser all skogsmark inklusive skogliga impediment, när inget annat påpekas och det är ju också både den internationella och den svenska definitionen. Sveriges landareal uppgår till 40,7 miljoner hektar varav 28,1 miljoner hektar är skogsmark. Av dessa är 23,2 miljoner hektar produktiv skogsmark. Arealskattningar skogsmark per region som används av artdatabanken är: ALP: 3 390 000 ha, BOR: 24 628 000 ha, KON: 543 000 ha = TOTALT 28 551 000 ha. Eftersom något olika uppgifter förekommer i olika sammanhang, är det angeläget att de arealuppgifter artdatabanken använt också uppges i artdatabankens skrifter.

 

Beräkningen av behovet av taiga

Håkan Berglund, artdatabanken har beskrivit beräkningen av taiga så här: ”.Det långsiktiga arealbehovet för naturtyper beräknas genom att multiplicera den skattade arealen av en viss naturtyp med tröskelvärdet (20 %) för hur stor andel av arealen som behöver finnas kvar för att arter ska fortleva regionalt. I EU-rapporteringen bygger taigans referensvärdet i boreal region (3.5 milj hektar) på att taiga utvecklas på huvuddelen av skogsmarken (drygt 25 miljoner hektar). Du har också rätt i att Angelstam och Andersson (2001) och den uppföljande skogsstyrelserapporten använder begreppet "skogstyper" istället för "naturtyper". Deras indelning och namngivning av olika typer är också annorlunda jämfört med i EU-rapporteringen. Exempelvis är barr- och trivialskogstyperna i Angelstam och Andersson (2001) inordnade under taiga i EU-rapporteringen. Den generella arbetsgången med en uppdelning i olika typer och regioner är dock densamma. Skillnaden i referensvärden beror i sin tur på att analysen i Angelstam och Andersson (2001) avgränsas till produktiv skogsmark nedan fjällen. De antar även att ett uthålligt trakthyggesbruk bedrivs och kan klara mer än hälften av det långsiktiga arealbehovet. Deras uppskattade arealbehov blir därför 10%. Behovet av att öka (återskapa) naturtyper från dagens befintliga arealer blir också mindre.” På direkt fråga svarade Håkan Berglund att det boreala referensvärdet är 20% av uppskattningen av hur vanlig naturtypen var någon gång i det förflutna. Jag förstår fortfarande inte exakt hur beräkningen gått till, men noterar att ett uthålligt trakthyggesbruk kan klara mer än hälften av det långsiktiga arealbehovet och att arealbehovet därför borde bli 10%, vilket jag tyckte styrkte att vad som framförs i Skogen-artikeln http://skogen.se/nyheter/analys-skydda-20-procent-ett-missforstand var riktigt. Det har tydligen varit en transkription sedan Angelstam et al till de nu använda naturtypsbegreppen vilket gör kopplingen till hans arbeten svårgenomskådlig. Så svårgenomskådlig så den borde moderniseras tycker jag.

Jag tycker att arter förmåga att överleva om en naturtyp minskar måste vara beroende av hur väl naturtypens skogar liknar andra skogar och den måste också vara beroende av naturtypens totala frekvens. En generell tumregel 20% verkar inte tillräckligt sofistikerad. En vanlig typ (taiga) ger mindre problem med fragmentisering och isolerade förekomster. Taigan borde också vara relativt sett mer lik den odlade skogen än en del andra naturtyper och därför borde taiga arealen kunna reduceras mer i förhållande till hur det var ursprungligen eftersom den odlade skogen kan ta över en större del av taigans ekologiska roll. Den odlade skogen blir allt mer lik taigan med ökande mängd död ved, evighetsträd, större lövinslag, fler gamla träd etc. Procenttalet (20%) borde därför kunna reduceras för taiga.

 

Alpin taiga Förekomsten av alpin taiga nämns inte i EUs definition på taiga eller naturvårdsverkets tolkning. Det finns således skäl att ifrågasätta om alpin taiga överhuvudtaget skall tas upp i rapporteringen till EU.

Intrycket är att i definitionen av ursprunglig skog kommer nästan allt med, en lång rad som egentligen borde vara olika naturtyper, men i befintlig taiga så skall det vara sena successionsstadier av icke anlagd skog. Den naturligt höga brandfrekvensen nämns som viktig. ”Behovet” 7900 är härlett från vad det var vid EU-inträdet och inte ”20%”, men arealen har sjunkit något, förmodligen genom avverkningar. Det ter sig som absurt att om det hade varit lika stark påverkan av skogsbruk som i de mildare zonerna så skulle behovet satts till kanske 2000 utgående från 20% schablonen men nu blir det 7900 eftersom det är ”nästan” naturligt.

Antalet relevanta naturtyper kan tolkas som 16 och inte 15. Det finns det sexton skogliga naturtyper med kod i tabellerna på sid 57-60, men bara femton i tabellen på sid 17 och i referenserna. Naturtypen som saknas i sammanfattningen är ”trädklädd betesmark” vilket rimligen är relevant för skog (träd). Men det räknas nog inte som skogsmark, så det är nog inget fel i rapporten, men den trädklädda betesmarken är en bonus till ”skogens” mångfald.

Arealen näringsfattig ekskog ansågs tillräcklig 2007 men inte 2013.  Någon typ av teknisk förklaring, inte en verklig försämring.

All skog borde höra till någon ”naturtyp”.

Det är bara en begränsad del av skogen som hänförs till någon naturtyp. Jag tycker det känns fel att bara ange arealen av vissa skogliga naturtyper och inte alla. Jag har svårt att ta till mig att det är viktigt att öka arealen av ”taiga” och ”skogbevuxen myr”. Det bidrar till att jag inte vet vilken naturtyp de har förvandlats till. Summerar man de i rapporten angivna skogliga naturtyperna kommer man inte tillnärmelsevis upp till arealen av all skogsmark i Sverige (283 000 km2). Det skapar också hela tiden oklarheter om det är skogsmark inklusive eller exklusive produktiv skogsmark eller kanske något annat, om man inte ser den totala arealen av skogsmark nånstans. Var man får tag i naturtypsfördelningen för de resterande för skog relevanta arealerna (som omfattar mer än ”skogsmark”) vet jag inte. Jag har inte ens lyckats hitta någon arealuppgift på ”boreal skog” enligt naturvårdsdefinitionen eftersom den skiljer sig från hur skogsarealer normalt redovisas.

I första hand är det väl skogsstyrelsen som det åligger att redovisa fördelningen av olika skogstyper så att det summerar till all skog och så att arealen av naturvårdens skogliga naturtyper ingår.

Många av naturtyperna och den skog som inte naturtypats kan ligga så nära de uppräknade naturtyperna att de i varje fall delvis kan fylla deras ekologiska funktioner och således borde beaktas i behovsanalys, behovet (referensvärdet) borde därför inte sättas till en fix del av hur vanlig en viss naturtyp var för länge sedan. Men för sådana bedömningar måste man ju ha alla skogstyper, inte bara ett urval av förmodat sällsynta naturtyper.

Om stora arealer tidigare varit taiga, men inte är det längre, fast de fortfarande är relevanta för skog, vilken skogstyp tillhör de då? Egentligen skall man väl fråga – vad som tidigare kallats taiga och som starkt påminner om t ex boreal barrskog, vilken naturtyp är det nu? Den skog som nu växer där det förut var naturtypen taiga borde ju ha väsentliga likheter med ursprungstaigan även om man också kan peka på skillnader.

Genom att det nu lämnas död ved och evighetsträd och mer löv, så blir den moderna skogen mer lik den ursprungliga vilket borde reflekteras i arealbehovet (referensvärdet) för taiga.

Skall Sverige delas upp i arealer av olika naturtyper borde uppdelningen vara fullständig och inte som artdatabanken hanterar det, bara enligt någon förmodligen subjektiv uppfattning av skyddsvärda naturtyper.

Från naturvårdsentusiaster möter man föreställningar som att ytor som någon gång varit kala eller utsatts för föryngringsåtgärder inte kan betraktas som ekosystem eller ens bör kallas skog. Om alla skogar definitionsmässigt tillhörde någon definierad naturtyp, så skulle inte föreställningen underblåsas, att kalhyggen generellt ger upphov till för evigt ekologiskt döda skogar.

Det finns en organisation av miljödata där SLU är representerat bl a av NILS https://www.havochvatten.se/download/18.549ab516149e19df88f7f984/1418197008239/35+NV_Datav%C3%A4rdskapssm%C3%B6te_NILS.pdf  Där nämns inget om några naturtyper utan indelning av Sveriges fastmark och det verkar vettigare att ha de skyddsvärda naturtyperna som en del av ett sådant markindelningssystem än något fritt svävande.

Taiga är förvillande terminologi. Beträffande taiga och kanske också skogbevuxen myr beror det delvis på att det är annorlunda definitioner än de föreställningar jag haft fram till våren 2014. Det finns ganska mycket skog nära där jag bor som jag hittills trodde kunde betecknas som taiga och skogbevuxen myr. Det är olyckligt med terminologi, som förorsakar denna omedelbara förvirrade reaktion där den nya terminologin inte stämmer med invanda föreställningar. Uttrycket taiga förvirrar eftersom de flesta gör andra tolkningar av taiga. Det är förståeligt att man gör en enhetlig definition så jämförelser kan göras mellan länder men det är När jag söker naturtyper (tex taiga) på skogstaxering eller skogsstyrelsen hittar jag ingen statistik så artdatabanken tycks använda sig av en för riksskogstaxeringen onaturlig klassificering av naturtyper. I vedertaget språkbruk är taiga mer eller mindre synonymt med boreal skog, och då ter sig ”naturtyperna” alpin och kontinental taiga egendomliga. Vad jag inte förstod i början är att taiga i naturvårdsdefinitionen aldrig skall ha utsatts för ”kalhygge”, men även andra situationer med medveten eller naturlig brand tycks ibland acceptabla.

På Skogforsk är naturtyperna de konventionella skogstyperna och taiga är den konventionella definitionen, inte artdatabankens. Kontakter med SkogForsk antyder att de inte vill engagera sig.

Klassificering av naturtyper (men inte arealer) finns på http://www.naturvardsverket.se/upload/stod-i-miljoarbetet/vagledning/natura-2000/naturtyper/skog/skogstolkningar_2011.pdf  Det känns fel att arealen är liten men den är självklart mindre än innan skogsbränder blev ovanliga och det kan vara riktigt att arealen ung ”naturvårdstaiga” är liten. Inte desto mindre känns det fel att åberopa den begränsade totala arealen för uttryck som anger att det är dåligt. ”Naturvårdstaiga” stämmer definitivt inte med den vedertagna definitionen som ligger nära boreal skog. Söker man på Googles efter taiga finner man inte mycket som stämmer med ”naturvårdstaigadefinitionen”.

”Taiga” kan inte hittas i Naturvårdsverkets miljödataportal http://mdp.vic-metria.nu/miljodataportalen/ 

Ineffektiv naturvård? Rapporten skriver: ”Förändringar 2007–2013: I de fall där statusbedömningarna ändrats beror detta på bättre underlag snarare än reella miljöförändringar. Ofta handlar det om att det gjorts nya skattningar av förekomstarealerna baserat på de stickprovsinventeringar som sedan 2008 görs inom miljöövervakningen.” Dvs. inget av det arbete som skogsbruket och naturvårdande myndigheter i samråd med andra lagt ned  har givit något påvisbart resultat enligt artdatabanken! Mycket deprimerande. Men det stämmer inte med uppgifter om ökad andel död ved, ökat lövinslag, fler gamla träd, fler evighetsträd på hyggen, ökad areal reservat och andra typer av skydd. Jag tror snarare det är brist på vilja att verbalt erkänna kvantitativt måttliga effekter i avseenden, som fordrar lång tid för att få påtagligt genomslag. Det är också ett exempel på att ändrade analysmetoder som inte varit parade med algoritmer för att kunna rättvist jämföra nya uppskattningar med äldre knappast gör det möjligt att se förändringar med önskvärd skärpa. Behovet av förändrade skogliga naturtyper för att nå gynnsam bevarandestatus för de skogliga verkar öka, detta gap borde minska med tiden om skogliga aktörer tog hänsyn till dem. De som huvudsakligen ropar efter reservat verkar väldigt omedvetna om att sådana ofta kräver skötsel för att inte ”växa igen” http://areca.se/biologisk-mangfald/angso-i-repris-i-megaskala/ 

Det är inte så kritiskt att kalhyggesbruk ”började” 1950

Rapporten nämner den stora förändringen genom kalhyggesskogsbruket 1950, jag har svårt att se förändringen 1950 som så drastisk. Kalhyggen eller kalhyggesliknande operationen förekom tidigare, fast i mindre omfattning. Stora delar av Götaland var avskogade för 150 år sedan. Ekbrist blev allvarlig på 1600-talet. Bergsbruket orsakade lokala ”kalavverkningar”. De i början av 1800 talet vidsträckta ljunghedarna har nästan helt försvunnit (ofta blivit skog). Rapporten nämner den drastiskt minskande brandfrekvensen, men inte att människan bidrog till den höga brandfrekvensen tidigare och att anpassningen till den knappast var anpassning till naturen (jag tänker på människans användning av eld för värme och matlagning, för att underlätta jakt, för svedjning, för att förbättra betet, som markberedning, för att få bort skogen mm.). Inte heller att den minskade brandfrekvensen inträffade före 1950 och knappast har med kalhyggesskogsbrukets införande att göra, jag tror däremot att kalhyggesskogsbruket bromsade nedgången i skogsbränder fram till säg 1960, eftersom hyggesbränning var vanligt och ibland gav upphov till okontrollerade bränder utanför ”kalavverkningen”. Påverkan på själva föryngringsytan räknas ju inte av naturräknenissarna så att det klassas som ”taiga”. Och jag tror att även för femtio år sedan hade skogsbrand blivit mycket ovanligt. Skogsbrandsfrekvensen har minskat från senare delen av 1800 talet och blev låg långt före 1950.

Skogen har drastiskt ändrats av många faktorer - inte bara att kalhyggeskogsbruket blivit mer frekvent sedan 1950 - och det är knappast bevisat att ökningen av den del av skogen som uppstått efter kalhuggning är den faktor som gett den största effekten på hotade skogsarter som skett sedan 1950. Brandfrekvensen har minskat drastiskt. Kävenedfall och surt nedfall har ökat. Vattenregleringen och dikning har påverkat ekologin. Skogsbetet har minskat starkt. Åkerbruket bedrivs annorlunda med bla täckdikning, större enheter, minskat bete, konstgödning, minskning av landsbygdsbefolkningen, mm, vilket också har effekter på biodiversitet en på skogslandskapsnivå. Skogsgödsling har ökat. Jakten har ändrat karaktär och viltet har ökat.

Även skog som var ett hygge för sextio år sedan kan vara variationsrik och härbärgera många arter. De skogar som var kalhygge för sextio år sedan är inbördes olika. Även skogar som inte varit hygge de sista 120 åren, kan ha homogena drag. Effekterna av den homogenisering som skett sedan 50-talet överdrivs nog ofta. En orsak är att skogsbruket inte alltid är framgångsrik med sin målsättningen. T ex härrör en varierande - men ofta betydande - del av träden i en planterad skog inte från de planterade plantorna.

Ett sätt som kalhyggena kan ha verkat ”artbevarande” är att de förmodligen i viss mån kunnat kompensera den stora förändringen i markanvändningen, när mer eller mindre extensiva betesmarker försvann.

Sedan före 1950, när det ”moderna” skogsbruket anses slagit igenom, verkar artutdöendet ungefär halverats och vara på nedgång. Dokument om detta: http://daglindgren.upsc.se/Naturv/RedlistedForestSpecies.pdf . Det bygger på information från en bloggartikel i skogen, som jag vidareutvecklat.

Artdatabanken-rapportens tabeller är inte lättlästa. ”Skogars naturtyper” gås igenom på sid 57-60. Det är inte uppenbart att två på varandra följande sidor i .pdf-filen skall klippas ihop till en bred tabell. Man undrar om det ändå inte vore möjligt med liggande sidor för den stora tabellen. På den första sidan står under aktuella värden förekomst och på den andra följande sidan under ”referensvärden 2013” står förekomstareal. Arealerna är uppdelade på alpin, boreal och kontinental. Det som är mest relevant för produktiv skogsmark är boreal. Jag har inte sett storleken på referensvärdena i något annat dokument, det är anmärkningsvärt att något som har så stor kvantitativ betydelse för naturvård är så ”dolt” och svårt att finna.

Valet av att 20 % av ”ursprunglig areal” av en naturtyp behövs förefaller för högt och är dåligt underbyggt
Först måste betonas det omöjliga att specificera ett exakt referensvärde som är mycket större än naturtypens faktiska areal och hävda att just detta exakta värde är det bäst vetenskapligt underbyggda eller ens att det är väl underbyggt. Detta skall inte tolkas som kritik mot berörda vetenskapsmän, det är helt enkelt en omöjlig uppgift. Vetenskapsmannen kan kanske analysera en modell eller data från vissa arter under vissa förhållanden, men det måste oundvikligen vara ett stort subjektivt inslag redan i det sk. vetenskapliga underlaget.

Vad jag är de flesta av de undersökningar som sägs stödja 20 % ganska skeva. Det är mest fåglar, få däggdjur och nästan inget annat. Undersökningen är ofta kravet i areal med vissa egenskaper, som sedan omräknas till procent. En översikt av “Dykstra, P.R. 2004. Thresholds in Habitat Supply: A Review of the Literature. B.C. Minist. Sustainable Resour. Manage. Ecosystem Conserv. Section, and B.C. Minist. Water, Land and Air Protection Biodiversity Branch, Victoria, BC. Wildl. Rep. No. R-27.” Ur sammanfattningen klipps “The literature on thresholds in habitat amount is currently inadequate to provide a general, quantitative, scientific basis for forest management. Although thresholds are pervasive, there is little in the literature to indicate universal thresholds in forested habitats; there is no general consistency to when thresholds occur numerically across species and ecosystems.”  Artdatabanken verkar förvånande säker på att det finns ett gott vetenskapligt stöd för att 20% är universellt riktigt mot bakgrund av sammanfattningen av den relevantaste forskningen.

Litteraturen berör genomgående “habitat” som definieras på olika sätt, dock tvivlar jag i högsta grad på att naturtypen taiga är ett och endast ett habitat, hur mycket det än kallas för art- och habitatdirektiv.

Taiga innehåller arter där naturtypen de mest levde i har blivit otillgänglig, gäller 20% då också. Taiga är inte vad den var för några hundra år sedan, gäller ändå 20%? Naturtyper ändrar ofta definition och skattningen hur mycket taiga det fanns gjordes innan taiga var definierad, så varför ändras inte arealen ursprunglig taiga och därmed 20% av arealen?

Nu är det bara någon femtedel av Sveriges skogsmark som tillhör en naturtyp jämfört med de som tillhör en skogstyp. Varför tillhör så lite som en femtedel en naturtyp?

Kan artdatabanken revidera sin uppfattning om hur mycket taiga det fanns i den förindustriella epoken? En ledande representant för artdatabanken agerade 2013 i riksdagen för att man kunder revidera antalet lodjur 1995 kraftigt, då kan man väl artdatabanken ändra sig om hur mycket taiga det fanns för några hundra år sedan också? Den ”ursprungliga arealen taiga” på grundval av skogstyper, definitionen på taiga har sas ändrats och definierats sedan dess. När man nu börjar inventera taiga på något nytt sätt 2008 måste samma sätt tillämpas på skogarna 1800, dvs någon skatta det.

Min uppfattning är att det vetenskapliga stödet är starkare för ett värde under 20% än det av artdatabanken valda 20%, om man utgår från de referenser till Angelstam rapporten ger. Tanken att 20 % av alla ”ursprungliga” naturtypsarealer måste bevaras för tillräckligt artbevarande anges vara vad Angelstam och Andersson (2001) kom fram till (Per Angelstam & Leif Andersson, 2001: Estimates of the Needs for Forest Reserves in Sweden, Scandinavian Journal of Forest Research, 16:S3, 38-51). Det väsentliga finns som skogsstyrelsen rapport 2010:4  http://shop.skogsstyrelsen.se/shop/9098/art81/4646181-6b7f20-1825.pdf. Det har nu gått 17 år sedan den viktigaste delen av arbetet utfördes även om det förts vidare med olika medarbetare. Det verkar fullt med tveksamheter och subjektiviteter. Det vore önskvärt att någon annan bearbetat problemet helt utan samband med Angelstam och det vore önskvärt att logiken i 20 procent hade förklarats av artdatabanken klart och pedagogiskt. Detta har inte ens gjorts för det i realiteten omöjliga kravet på taiga-areal. Letar jag efter varifrån kravet på 20 procent kommer hittar jag följande (sid 42) “fall in the range of 10–30% of the original habitat coverage. Well aware of the tentative nature of these numbers, we used 20% as the critical threshold value for our calculations.” Tjugo procent är alltså ett generaliserat värde, som skattats med ett stort inslag av subjektivitet och utan vilja att pröva om ett värde nära den nedre gränsen är rimligt. Inte heller om olika förhållanden kan motivera olika värden. På sid 46 understryks den teoretiska karaktären av gissningen: ”From the chosen theoretical habitat threshold value of 20 %”. Och det verkar vara den första ansatsen (globalt?) som tydligen inte följts av andra i andra länder ”To our knowledge, this study is the first attempt to provide a numerical estimate of the need for…”. Aknowledgements antyder att skattningen är snabbt tillkommen och inte välövervägd: ”The analyses presented here were made during three months in the winter of 1996:97.” (forskare har en tendens att hålla fast vid sina ideer). Dock har det grubblats på slutsatsen och den verkar stå sig. Uppsatserna utgår inte från EUs nu tillämpade naturtyper (som väl inte fanns för tio år sedan) eller biogeografiska zoner och är därför av tveksam relevans för skattningen av behov för angivna specificerade naturtyper. I Angelstam m fl ”Hur mycket är nog för att bevara arterna?” är de enda procentsiffror som nämns antydningar att några procent är för lite, men inget om tjugo eller tio procent.

Att 20 % av arealen behöver avsättas enligt Angelstam m fl kan vara ett missförstånd, i den svenska versionen sid 19 står: ”Vissa livsmiljöer upprätthålls givetvis i det brukade skogslandskapet med konventionell naturvårdshänsyn. Därför blev det beräknade behovet av att avsätta skogsbestånd för att bevara biologisk mångfald dels lägre än tumregeln 20 %, och dels olika för olika skogsregioner eftersom sammansättningen av skogsmiljöer och deras dynamik inte är densamma.” Det förefaller som 10 % skulle ligga närmare behovet för skydd, fast mindre i norr och mer i söder. De arealer som anges i artdatabankens rapport för ”behov” i förhållande till befintlig areal av naturtyper är väl stora och verkar inte ha fullt stöd i Angelstams analys. Denna argumentation utvecklas i en debattartikel i skogen http://skogen.se/nyheter/analys-skydda-20-procent-ett-missforstand . Jag noterar att ingen har kommenterat (artikeln är öppen för kommentering på Skogens hemsida) eller gjort en replik i anslutningen till denna artikel, eller - enligt författaren – direkt .kommit med en personlig kommentar att motiveringen 10% bygger på ett missförstånd, vilket jag tolkar som att det inte är särskilt kontroversiellt att Angelstam m. fl. verkligen föreslagit hälften så stora referensvärden som de som artdatabanken kommit fram till. Angelstams tankar och vad mycket av artbevarandet bygger på skisserades i början på 90-talet och de underliggande tankarna beskrivs ganska bra i http://www.wwf.se/source.php/1116637/wwf_BR_Varf907.pdf  , senare skrifter är mindre väl pedagogiskt utformade. Artdatabanken kräver mer med mindre väl utformat pedagogiskt underlag. Även Håkan Berglund verkar i sin skrivning ovan vara inne på att det ligger mycket i 10% för en del av arealen.

En orsak till att artdatabanken har haft svårt att få genomslag i t ex i Naturvårdsverket eller Skogsstyrelsen för uppgiften om referens arealen för taiga kan vara att dessa myndigheter inte anser uppgifterna tillförlitliga nog för att dra uppmärksamhet till dem.

Ett utdrag från sammanfattningen av en attitydundersökning (av SLU forskare) från 2009: ”På nationell nivå anser 40% av befolkningen att andelen skyddad natur ska öka. I de sex nordliga länen (Dalarna, Gävleborg, Jämtland, Västernorrland, Västerbotten, Norrbotten), vill 26 -32% av invånarna minska andelen skyddad natur.” En ökning i den storleksordning Artdatabanken tycker krävs stöds alltså inte av en majoritet av befolkningen, och motståndet är påtagligt på halva skogsarealen. Blir intressant vad attitydundersökningen 2014 kommer att utvisa, väsentlig ökning av skyddet har ju både genomförts och aviserats sedan förra undersökningen. Artdatabanken har förmodligen en viktig uppgift i att försöka påverka attityden hos den norrländska befolkningen genom information som verkar vederhäftig och saklig.

Min bedömning är att många ledande relevanta tjänstemän verkar omedvetna om vilka referensvärden artdatabankens rapport angivit. De tio procenten har tydligen spritt sig till såväl miljövårdsberedningen och viktiga aktörer inom skogsbruket http://miljoaktuellt.idg.se/2.1845/1.592494/debatt-sa-lurade-miljoorganisationen-200-forskare medan de 20% spridit sig till miljöengagerade forskare. I webbartikeln refereras Miljövårdsberedningens rapport ”Skydd av skogsmark”, SOU 1997:97-98. ”ett behov av att långsiktigt på olika sätt skydda… ungefär tio procent eller 2,2 miljoner hektar av den produktiva skogsmarken i Sverige nedanför den fjällnära gränsen (tabell 7.2)”;  ”regional variation i behovet av att skydda skog. I sammanfattningen på sidan 7 skriver man sålunda: ”På lång sikt (ca 40 år) skulle enligt analysen 9–16 procent av skogsmarksarealen, beroende på landsdel behöva skyddas”

I skogsstyrelsens rapport 2010:4 av Angelstam mfl. börjar avsnittet ”Slutsatser och rekommendationer” (sid 58) med  ”Denna uppföljning drygt 10 år efter 1997 års bristanalys visar att huvudslutsatserna om de långsiktiga arealmålen står fast”. Inget försök att reda upp eller klargöra vad referensvärden säger och varför detta inte beaktats av Angelstam m fl har gjorts. Det gjordes två skriftliga kommentarer som nog förklarar övervägandena hos de ”200 forskarna”, i den ena påpekas att forskarna (Angelstam m fl) hade kommit fram till 10% - 30% och 20 är medelvärdet. I den andra sägs att 10% är politiskt anpassad och otillräcklig för att klara alla arter. Det senare håller jag med om, det kan inte undvikas att kanske 20 skogslevande arter dör ut under det kommande århundradet, frågan är vad skillnaden blir med 20% jämfört med 10%. Ganska liten tror jag (kanske 7 av 30 000 skogslevande arter). En sådan känslighetsanalys är inte gjord, och det är inte bevisat att skillnaden i areal av naturtypen taiga är mer än marginell. För mig är det troligt att den blir ”försumbar”. De 200 talar också om ny forskning men artdatabankens beslut togs väl omkring 2005 på grundval av den forskning som fanns då, och Angelstam m fl rapport 2010 måste väl tagit hänsyn till åtminstone forskningen fram till artdatabankens beslut någon gång omkring 2005.

Naturvårdsverket http://www.naturvardsverket.se/Miljoarbete-i-samhallet/Miljoarbete-i-Sverige/Uppdelat-efter-omrade/Naturvard/Skydd-av-natur/Skydd-av-skog/  anger att endast 2% av den produktiva skogsmarken med undantag av det alpina området är skyddade och säger att det behövs 750000- drygt 1 million hektar ytterligare. Arealerna taiga eller skogbeklädd myr ryms inte tillnärmelsevis inom denna areal och bedöms såledeles inte som angeläget skyddsvärda av Naturvårdsverket. Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen har enligt Naturvårdsverket gjort vissa överenskommelser om avsatta skyddade arealer till 2010, vilka i huvudsak, men inte helt, nåtts. Naturvårdsverket har alltså inte riktat några krav mot Skogsstyrelsen som inte uppfyllts, och det är Naturvårdsverket som sköter relationerna med EU.

En artikel riktad mot 200 forskare som var missnöjda med den skogliga naturvården i skogen rönte inte något motstånd medan en i miljöaktuellt fick två långa repliker mot sig. Detta visar att de 200 inte läser skogen medan många av dem läser miljöaktuellt. Det kan tolkas som att de 200 inte är intresserade av skog ur andra synpunkter än naturvård. Inte heller lockade artikeln i Miljöaktuellt fram någon ytterligare kommentar till Palmers artikel i skogen (kommenteringsfunktionen är öppen). Slutsatsen kunde vara att de 200 inte är intresserade av att påverka Skogens läsare, det finns bättre kanaler för kritik mot skogsbruket. En alternativ tolkning är att Carl-Henrik Palmers artikel mer övertygande argumenterade mot de tolkningar som undertecknarna framförde i sina invändningar, undertecknarna har inte förstått att 20% för individuella naturtyper blir lägre om utrymmet i resten av skogen tas med i beräkningen. Slutligen visade det att de 200 inte tagit del av rapporten till EU, för av den framgår att för att nå 20% räcker det inte med skydd, det är fråga om 12% skydd och 8% konvertering av annan skog.

Visserligen verkar det som Angelstams grova tumregel 20% av den ursprungliga arealen av en viss naturtyp kan stå sig, men om det samtidigt räcker med hans uttalade stöd för ett väsentligt lägre behov regionalt och totalt så, hänger det bara inte ihop. Dels kan man resonera teoretiskt så att alla ursprungliga naturtyper behöver skydd eftersom ingen naturtyp har mer än vad som behövs, och alltså behövs, men samtidigt anser Angelstam att 10% totalt räcker. Dessa budskap refererande till Angelstam med medarbetare verkar alltför motsägelsefulla för att det skall vara lämpligt att i fortsättningen referera till Angelstam och medarbetare om behövliga referensvärden!

En känslighetsanalys borde utföras, dvs. vad blir konsekvenserna för artbevarandet om ”bara” 10% av en naturtyp bevaras. Artbevarande är knappast en exakt egenskap där en exakt gräns kan dras. ”Uthållighet” är inte exakt och artutdöende kan inte helt förhindras. Bevarandekapaciteten minskar med naturtypens omfattning, ”gränsen” blir en optimering som beaktar både verkan på bevarandet och resursåtgången.

Angelstam verkar komma fram till att det långsiktiga skyddsbehovet är 10 % av den befintliga skogen, men denna uppfattning verkar inte längre politiskt korrekt i miljökretsar. Skogsstyrelserapporten är lång och det går inte att exakt översätta till de naturtypsbehov som artdatabanken sagt sig härleda från Angelstam. Det är också enklare att falla tillbaks på schablonen 20 % än att göra en mer sofistikerad analys, som Angelstam gjort.

Att de före industrialiseringen dominerande naturtyperna med dess i allmänhet brett anpassade generalister i allmänhet skulle ställa samma krav på bibehållen procentuell areal som mer särpräglade specialister ter sig otroligt.

Organ och politiker är nog mycket ovilliga att i ord förespråka sänkta ambitioner, men de verkliga politiska ambitionerna kan väl avläsas i storlek av statliga anslag. Och dessa går ju uppåt, så räcker de till för artdatabanksrapportens ambitioner, så kan man väl tala om att man följer de politiska intentionerna. Men räcker medlen inte, så tycker jag de politiska ambitionerna ligger lägre än artdatabanksrapporten och enligt direktivet så kan ekonomiska faktorer vara ett övervägande.

Men det kanske inte är fel att överföra någon mindre andel av skogsmarken från vad den är till naturtypen taiga!

Artutdöendet i skogen verkar inte ha ökat och är snarare på nedgång http://blogg.slu.se/forskarbloggen/risken-med-artutdoende-i-skogen-overdrivs/ eller något modernare http://daglindgren.upsc.se/Naturv/Redlistedforestspecies.htm   Artutdöende verkar inte vara ett avgörande hot, utan snarare ett måttligt problem. Då verkar det inte befogat med areellt mycket omfattande och resurskrävande omformningar av naturtypers andelar med risken för artutdöende som viktigt motiv.

Miljövårdsberedningen hanterade sådana här frågor och gav ut SOU om skydd av skog 1997. Om skyddsbehovet sedan dess pga ny forskning skulle fördubblats, så borde väl miljövårdsberedningens efterträdare miljöforskningsberedningen ta upp ärendet igen, men vad jag kan se har detta inte skett trots att ett antal sidor om skogen presenterats.

Juridik och samordning av olika aktörer och regelverk blir besvärlig vid de förändringar den pågående klimatförändringen orsakar, se artikel sid 11-12 i denna Future Forest artikel.

Artdatabankens uppgift Enligt artdatabankens webb ”Vår uppgift är att vara en kunskapsbank om tillståndet för skogen och våra arter. Detta gör vi genom att sammanställa observationer i fält och tillgänglig forskning och erfarenhet.” På ett annat ställe förklaras det Utförligare här. Det känns inte som en naturlig eller näraliggande uppgift för Artdatabanken att bestämma referensarealer för Sveriges skogs naturtyper. Det borde enligt min mening fordra vidare kompetens och ligga längre från ideell naturvård. Ett annat problem är att en organisation, som under ett decennium fixerat sig vid en viss referensareal härledd från en viss tolkning av en viss forskarskola tenderar att hamna i en för stark försvarsattityd om värdena ifrågasätts, de en gång fattade besluten blir ristade i sten. Detta är ett annat skäl att ändra institution för bestämning av referensvärden för skogens naturtyper.

Min personliga uppfattning: efter den genomgång jag gjort tycker jag: Behovet för gynnsam bevarandestatus (referensareal) av naturtypen ”western taiga” bör reduceras avsevärt.

Möjlig konsekvens av att jag fäster uppmärksamhet på frågan är att slutavverkning av återstående taiga minskar. Detta är ett skäl att tveka att under eget namn publicera och ta ansvar för nedanstående artikel. Men huvuddelen är kanske redan reservat/skyddad och statsmakterna har ändå kontroll på arealen genom de medel de avsätter för reservatsbildningar. Det blir troligen klarare att gynnsam bevarandestatus för svensk skog ligger långt i framtiden vilket ger en mer avspänd bild på behovet eller kanske Sverige finner andra mekanismer för fastställande av referensareal. Ur skogsproduktionssynpunkt är det kanske bättre att en given mängd areal och pengar satsas på taigaskogen än växtligare skogar i bättre klimatlägen.

Angelstams tänkande resulterar i lägre skyddsbehov än 20 respektive 10%! Visserligen hävdas det att 20% av de ursprungliga naturtyperna skyddas, men som klargörs av artdatabanken så finns det inte 20% att skydda av de flesta naturtyper, så tillämpat på den faktiska skogen blir skyddsbehovet något i stil med

Taiga rescue network Verkar blivit ganska inaktivt. Organisationens ”taiga” överensstämmer inte med den europeiska naturvårdens, så det är naturligt att organisationen avvecklas eller byter namn i Europa. Det fanns ett nordiskt nätverk grundat 2000 som verkar sluta 2012. http://www.taigarescue.org/ leder inte till en web. Möjligen skulle det kunna indikera ett fallande intresse för taigans naturvärden. Och därmed minskat behov av referensareal?

Skogsstyrelsen engagemang

Skogsstyrelsen är ansvarig myndighet för skogliga naturtyper

Det finns en grupp http://www.skogsstyrelsen.se/Myndigheten/Om-oss/Var-verksamhet/Radgivande-grupper/Samverkansgrupp-for-forvaltning-av-malbilder/  som jag skulle kunna skriva till

En utgångspunkt borde vara http://www.skogsstyrelsen.se/Global/myndigheten/Skog%20och%20miljo/Biologisk%20m%C3%A5ngfald/Bevarande%20av%20biologisk%20mangfald%20regeringsuppdrag%20M2012-71-Nm_rattad130109.pdf

 

Skogens naturtyper och dess referensarealer nämns mycket sällan (om överhuvudtaget).

Naturtyper, deras beteckningar och arealer betraktas som centralt för gynnsam bevarandestatus av de svenska skogarna, och då borde de återfinnas, när man söker efter dem hos olika berörda organ. Men ”naturtyp” verkar inte operativt i skogliga sammanhang. Färska exempel från skogliga aktörer: 1) I riksskogstaxeringen rapport Skogsdata 2014 med tema biodiversitet så nämns inte taiga. 2) I skogsstyrelsens årsrapport 2013 (100 sid) nämns ”naturtyp” endast en gång, bara i den inledande målbeskrivningen. 3) Skogsindustrierna 2013 nämner inte taiga i sin skrift ”Levande skogar”. 4) Inte ens Naturvårdsverket nämner taiga i rapporten ”Bevarande av biologisk mångfald – instrument”… från 2012 eller 5) artdatabanken i ”Tillståndet i skogen” ArtDatabanken rapport 9. Inte heller den skogliga allmänheten är informerad, referensarealen för taiga kunde inte hittas vid sök i någon av följande källor: Tidningen Skogen; Skogsstyrelsen; Tidningen Skogseko, LRF-Skog, Skogsindustrierna, de viktigaste dagstidningarna DN och SvD. Jag kunde inte heller hitta uppgiften på Google.

Enda sättet att hitta referensareal taiga verkar vara att gå till ”detaljdokument” hos artdatabanken (Arter & naturtyper i habitatdirektivet – bevarandestatus i Sverige 2013; onumrerad svårrefererad rapport) eller Naturvårdsverket, men där var det - banne mig – inte är lätt att hitta bland röda bluppar, kryptiska kolumner och ett stort antal brutna rader med hänvisningar kors och tvärs.

Artdatabankens mer tillgängliga publicering riktar sig till en miljöintresserad allmänhet, men inte till de som skall implementera resultaten. Denna ensidighet i artdatabankens inriktning kan befaras leda till ökad polarisering mellan dessa grupper.

SLU anser att det i första hand är beställaren (Naturvårdsverket) som skall kommunicera uppgifter från den levererade beställningen 2013 om bl a skogliga naturtyper. Att uppgifterna inte spritts måste vara ett medvetet beslut, det är nog så att Naturvårdsverket inte anser det prioriterat.

 

Att omvandla 8 procent av den svenska skogsmarken till taiga.

Uppenbarligen finns det inget stort aktuellt intresse att nu driva på omvandling av skogsmark till taigan från den myndighet som borde driva på om intresse fanns: Naturvårdsverket. Men dels är behovet hängande över skogsbruket som ett damoklessvärd; dels har skogsstyrelsen i etappmålet ett uppdrag att påbörja till 2015 och det kan reduceras till starta en utredning; dels finns det anledning för någon att ta ställning; dels kan processen resultera i något positivt. I liten skala kan nog skapande av taiga vara positivt, även i avsaknad av ett krav att göra det i stor skala.

Det finns många problem med att omvandla åtta procent av den svenska skogsmarken till taiga, jag skissar några jag kom på i en separat lista, klickahär.l

Konsekvenserna av naturvårdens krav på taiga-arealer är inte väl kända av skogsbrukets aktörer och förmodligen orealistiskt omfattande

Detta kanske är en kladd till en artikel, men jag tvekar om jag vill, vore bättre om någon annan tydliggjorde först. Kanske en webbartikel i Skogen?

Sveriges miljömålkvalitetsmål 12 ”levande skogar” skall enligt målsättningen uppnås till 2020. Skogsstyrelsen har ansvaret för detta. Regeringen har preciserats målet: ”naturtyper … knutna till skogslandskapet har gynnsam bevarandestatus ”. I den senaste utvärderingen konstaterades att målet inte kan nås till 2020 med nuvarande regler. Som etappmål har regeringen satt att åtgärdsprogram skall vara genomförda eller under genomförande senast 2015. Gynnsam bevarandestatus innebär att naturtypens areal överskrider ett bestämt värde, som bestämts på förslag av artdatabanken. För arealen av naturtypen ”western taiga” i olika regioner anges förekomst 2012 respektive ”behov” (inom parantes), samt utvecklingen sedan 2006 enligt följande: Alpin 7370 km2 (7900) - otillfredställande och försämrad; Boreal 13 300 (35000) - dålig och försämrad; Kontinental 44 (85) - oförändrat dålig. För hela Sverige blir det 20714 (42985). 20714/285510= 7.25% av skogsmarken är taiga. När behovet av taiga för gynnsam bevarandestatus är uppfyllt enligt de politiska intentionerna enligt de därför ansvariga organen (artdatabanken) kommer taigan att omfatta (42985/28 551 285510=) 15.1 % av Sveriges skogsmark. Detta krav fordrar att 22271 km2, (22271/285510=) 7.8 % av skogsmarken, omvandlas från annan skogstyp till taiga före 2020. Omvandlingskravet är marginellt större, närmare 9 %, i det boreala området (35000-13300)/ 24 628 0250000 = . Procenttalen skulle kunna vara högre om man begränsar sig till produktiv skogsmark, som naturvårdsverket antyder i den svenska preciseringen av taigadefinitionen. Eftersom avverkning av taiga pågår, så kommer kraven för markomvandling att öka. All omvandlad skog övergår rimligen från oskyddad till skyddad skog, dvs. höjer andelen skyddad skog utöver vad som skyddats tidigare av andra skäl, dvs det totala skyddet kommer att överskrida 20%. Problemet är inte nytt, man kunde börja tänka över åtgärder 2009, men för omvandling av skogsmark till taiga i stor skala finns inget dokument.

 Vi har sökt efter dokument där det står hur denna omvandling skulle kunna gå till, och där problemet ges med större upplösning. Men vi hittade inget. Dokumenten fokuserar nästan enbart på skydd av befintliga naturtyper, det finns mycket litet relevant för behövlig omvandling av naturtyper till naturtypen taiga. Vi har frågat knappt tio tjänstemän inom olika organisationer (inklusive skogsstyrelsen, som svarade skriftligt) med förmodad god kännedom om hur situationen kan hanteras och vi har följt upp de hänvisningar de givit. Detta har inte resulterat i något svar som kan ge ledning till hur problemet konkret kan hanteras. Skogsstyrelsen planerar att diskutera problemet inom det närmaste året men om det leder till något konkret är mycket osäkert. Vi tycker denna senfärdighet att förbereda sig genom att gå igenom olika alternativ och mer detaljerat se hur de aktuella arealerna ser ut är anmärkningsvärd. Speciellt är det anmärkningsvärt att Skogsstyrelsen, som har huvudansvaret, inte ligger längre fram med planering.

Vi tycker också det är egendomligt och oacceptabelt hur lättvindigt skogssverige accepterat påståendet att 20% av ursprunglig taiga måste till. Carl-Henrik Palmér har i artiklar i skogen ( ) påpekat att enligt forskarnas resonemang det räcker med 10% skyddad skog och för . Liknande resonemang har förts fram av Thomas Thureson och Jonas Jacobson.

Eftersom det inte står i något dokument hur konvertering av annan skogsmark till taiga så kan vi inte precisera kostnad, tidsåtgång, om visst virkesuttag är möjligt, men vi tror att det kommer att ta mycket lång tid innan konverteringen fullföljts, och följaktligen bör Sverige räkna med att det tar oöverskådligt lång tid att nå kvalitetsmålet ”levande skogar”.

För de som huvudsakligen ser till uppfyllande av areella mål kan det finnas fördelar att all taiga rimligen måste skyddas. Frivilliga eller formella skydd kan inte ifrågasättas för mark med naturtypen taiga, någon ytterligare kvalitetsprövning kan inte vara nödvändigt när det står klart att behovet av taiga är så stort. Även skogliga impediment med låga naturvärden i övrigt bör skyddas om de är taiga.

Vi tror inte att kravet att avsätta 20% av skogsmarken till taiga är god naturvårdsekonomi. Det ger nog bättre naturvårdseffektivitet att 2% av den produktiva skogsmarken avsätts som nyckelbiotoper. Det är bättre att sköta de naturtypsarealer som redan fått skydd, t ex hindra att de övergår i översluten granskog, innan gigantiska resurser satsas på att konvertera skogstyper till naturvårdstaiga.

Litteratur (ger URL här, men det kommer nog inte att bestå till färdig artikel:

CH Palmer Skogen

Thuresson och Jacobsson Miljöaktuellt

Skogsstyrelsen rapport 2010:4. Angelstam m fl Landskapsansats för bevarande av skoglig biologisk mångfald – en uppföljning av 1997 års regionala bristanalys, och om behovet av samverkan mellan aktörer.

Artdatabanken

 

Internationella pekpinnar prioriterar internationell rapportering framför nationella ambitioner.
Från SLUs rektorsblogg saxas: ”Runt millennieskiftet berömde sig Sverige för att ha etablerat ett slagkraftigt system för att lösa miljö­problemen. Med de nationella miljökvalitetsmålen togs ett samlat grepp. Olika myndigheter tog sig an rollen som miljömålsansvariga, och siktade på att lösa miljöproblemen inom en generation. Arbetet haltar dock alltmer; nästan inga mål nås och samordningsproblemen i olika led är betydande. Inte minst gäller detta den internationella utvecklingen, särskilt inom EU, Via konventioner, förordningar och direktiv tar denna över allt fler taktpinnar. Miljömålssverige har ofta svårt att förhålla sig till utvecklingen. De ökande kraven i kombination med det miljöbudgettak som tycks råda, gör svensk miljöanalys alltmer ekonomiskt pressad. Nationella ambitioner ges upp till förmån för kraven på ”internationell rapportering”.” Dvs. konsekvenserna som den ”bindande” rapporten till EU med sina krav gör det besvärligare att klara ambitioner som genereras mer lokalt och gör det lättare att åtgärder uppfattas som påtvingad centralstyrning utan ens nationell kontroll.

Dokumenthistoria Föregångare till detta dokument har varit tillgängligt på min web i diskret form sedan våren 2014. Jag ökar sakta exponeringen, fast hade fortfarande i början av november 2014 inte gjort det särskilt synligt fast i slutet av november är det nog mer synligt. Inte heller har dokumentet fått någon konstruktiv kommentar när möjlighet erbjudits. Dokument är sällan lättlästa, så något kan missförstås, jag har kontaktat artdatabanken för att minska risken för missförstånd. Mitt hopp är att detta dokument skall ge inspiration till bättre och mer transparenta dokument förutom möjliga omprövningar av referensvärden (”behov”).

Här finns lite fler dokument för de mest intresserade och initierade.

Litteratur:

Rapport tryckt av Skogsstyrelsen om ”Artvård” http://shop.skogsstyrelsen.se/shop/9098/art81/4646181-6b7f20-1825.pdf

Skogens arter har det svårt. http://www.slu.se/sv/centrumbildningar-och-projekt/artdatabanken/naturtyper/skog/tillstand-skog/ Anm URL fungerade inte 141112 Däremot finns ”Indexsidan kvar” på http://www.slu.se/sv/centrumbildningar-och-projekt/artdatabanken/arter/naturtyper/skog/tillstand-skog/ Jag tror det fanns någon pamflett också men jag kan ha mints fel. Artdatabanken tycks ha minskat fokuseringen på naturtyper, men utan att minska de nödvändiga arealerna.

EUs/Naturvårdsverkets definition av taiga

Översikt över Sveriges redovisning 2013 av bl a naturtyper http://svenskbotanik.se/wp-content/uploads/2014/03/Sebastian-Sundberg-FK2014.pdf

Hur den ideella naturvården ser på konsekvenserna av rapporten framgår av http://skogsbloggen.wordpress.com/2014/05/06/om-skogens-bevarandestatus/ 

Hur artdatabanken ser på skogen redogörs för i rapporten ”Tillståndet i skogen” Rapport 2011:9: http://www.slu.se/Global/externwebben/centrumbildningar-projekt/artdatabanken/Dokument/Publikationer/Tillst%C3%A5ndet%20i%20skogen.pdf