Forskarskolan skogsgenetik och förädling, självutvärdering och kommentarer

Inledning och bakgrund
Jag heter Dag Lindgren. Jag är professor i skogsgenetik och ämnesföreträdare vid s-fak för skogsgenetikämnet. Jag pensioneras troligen Sept 09. Jag skrev ett brev till forskarskolans styrelse för fem år sedan, i övrigt har jag inte haft någon kontakt med styrelsen. Som ämnesansvarig är det naturligt att jag följer forskarskolan i skogsgenetik inklusive dess forskarassistenter och kommunicerar mina iakttagelser och reflektioner till forskarskolans styrelse. SLU har dragit igång en utvärderingsapparat (KoN) för att utvärdera hela SLUs forskning. Forskningen har vid SLU har strukturerats i ett hundratal "Units of Assessment" och "skogsgenetik" är en av dessa. Skogsgenetik finansieras huvudsakligen genom forskarskolan och utgör en stor del av forskarskolan. Ett av syftena med forskarskolan var att bygga upp skogsgenetik. Som en del av utvärderingsprocessen har skogsgenetik Umeå - under min ledning - 090227 inlämnat en självutvärdering (jag misslyckades med att få Bengt Andersson att göra det). Den är en färsk beskrivning av skogsgenetik, som är mer detaljerad än någon tidigare beskrivning. Det och de andra dokument jag redovisar till forskarskolan nu, kan ses som en avslutning av min del av skogsgenetiken efter 32 år som professor i ämnet. Det är samtidigt en beskrivning av nästan hälften av forskarskolan 081231, vilket är högrelevant för forskarskolans styrelse. Forskarskolan är det enda organet som för en sakdiskussion om skoggenetik Umeås framtid, därifrån jag i varje fall hör lite grand. Skogsgenetiks forskare, forskarskolans direktör och prefekten har haft möjlighet att påverka självvärderingen och de få kommentarerna har varit instämmande. Jag är frustrerad jag inte lämnar skogsgenetiken i så gott skick jag skulle önska, och forskarskolan har inte riktat den kompetens jag besitter mot att bygga upp skogsgenetiken vid SLU. 2000, när min doktorand fick ODRA (Outstanding Doctorand Research Award för den bästa doktorsavhandlingen i världen inom området skoglig genetik och växtfysiologi under de sista fem åren) hoppades jag någon på SLU skulle upptäcka att det fanns en bra handledare till förfogande, men det blev näst intill slutet av min forskarutbildarkarriär. Jag tycker att SLU i högre grad skulle uppmärksamma goda prestationer i forskarutbildning och i högre grad utnyttja dem i forskarutbildningen. Sedan fick en annan av mina doktorander samma belöning 2005. Jag känner mig också frustrerad för att jag inte fått riktigt konkret gehör hos SLU eller skogsbruket för hur viktig forskningen är omkring hur vi uthålligt skall förvalta genresurserna för våra viktigaste trädslag, och vikten av att man ger den enda enheten vid SLU som sysslar med detta goda villkor. Det känns som ett brott mot framtida generationer. Det finns säkert de som tycker jag kastar sten i glashus, det ligger mycket i det. Jag tycker naturligtvis det är bra att skogsgenetik fått ansenliga resurser genom forskarskolan, men det skall väl inte hindra från att analysera vad detta lett till. Det är så många som framhäver de positiva sidorna av forskarskolan, så det är ju onödigt att skriva om dem, fast det står ett avsnitt nedan.

Skogsgenetikens strategi och mål
I självutvärderingen skulle skogsgenetik också göra ett förslag till "strategy and goal". Detta ville jag inte ta ansvar för eftersom:

Därför bad jag skogsbruket att skriva "strategy and goals". Skogsbruket besvarade propån och jag för nu skogsbrukets förväntningar vidare. Jag påpekar att det kan vara ett lämpligt tillfälle för forskarskolans styrelse att diskutera hur forskarskolan uppfyllt de förväntningar skogsbruket formulerat (som säkert till stor del fanns redan när forskarskolan startade) och de som forskarskolan själv satt och också ur SLUs mer akademiska perspektiv. Skogsbrukets förväntningar är ett dokument att beakta vid struktureringen av den nya skogsgenetiken, som nu är ett oplöjt fält som väntar på en såningsman. Självvärdering kan vara bra även för andra strukturer än forskningsenheter. Jag tycker det verkar en god ide skogsbruket att skriva ett likadant dokument för institutionens växtfysiologi, det kan plockas fram vid ett senare stadium av SLU-utvärderingsprocessen.

Prestationer av forskarskolans studenter
Jag har sammanställt och kommenterat publikationer av forskarskolans studenter, som de lämnat in för att bifogas årsrapporten. En liknande sammanställning gjordes förra året och, men tillställdes då bara forskarskolans studenter. Det tar ofta lång tid för forskning att resultera i publikationer, så det är först nu en analys är meningsfull om än preliminär analys kan göras.

Ny professor i skoglig genetik
Rekrytering av en ersättare till mig är initierad. Tack vare insatser av i första hand Skogforsk finns det gott hopp om att innehavaren kommer att medverka till en balanserad framtida skogsgenetik. Ansökningstiden gick ut 090107 och tjänsten lockade nio sökande; tre från UPSC och fem från utlandet. Lärarförslagsnämnden avser att ha sitt första sammanträde om ärendet 2/4 och tills dess skall det kommit utlåtanden från tre sakkunniga. Det tar väl en stund därefter innan protokollet med resultatet blir tillgängligt. Om inga komplikationer uppkommer kan ärendet avgöras innan sommaren. Det finns gott hopp om att det så småningom kommer en väl kvalificerad ersättare till mig, och det är ganska troligt att det sker samtidigt som jag pensioneras i september. Men jag erindrar mig en liknande situation när min fd kollega i Uppsala, Gösta Eriksson, pensionerades 2000. Det fanns tio sökande till hans tjänst, men enheten avvecklades ändå. Jag påminner också om att varken UPSC eller forskarskolan ser professorn i skogsgenetik som en nyckelperson, så det är inte en så genomgripande skillnad om det finns en professor, det är andra krafter som utövar den väsentliga styrningen.

Den mörkaste stunden  i skogsgenetikens historia sedan 1948 - "mörka oktober 2009" - pessimistiskt scenario
När jag pensioneras 090930 så har den nya professorn kanske inte tillträtt. Skogsgenetiken står isåfall för första gången sedan skogsgenetiken inrättades 1948 utan professor.  Sedan skogsgenetik bildades 1948 har svensk skogsgenetik spelat en viktig roll på den internationella arenan, visserligen har det gått nedåt sedan dess, men storhetstiden i detta avseende upphör nog definitivt med min pensionering (fast en viss del av Sveriges goda namn på den globala arenan bevaras nog av Skogforsk). Inte finns någon heltidsanställd senior forskare eller någon professorskompetent som fyller tomrummet under övergångsfasen. Forskarskolan kommer att vara nästan avvecklad och "skyddet" och finansieringen från den försvinner. Bengt Anderssons adjungerade professur har gått ut. Det finns en juniorforskare vars anställning löper ut om något år. Det vanliga när ett storprojekt som försörjer huvuddelen av en enhet avvecklas är att institutionen försöker fasa in något annat istället, institutionen har inte gjort något och genetiken är nog inte med i något storprojekt UPSC arbetar för, men fakulteten har lovat en juniorforskare i kvantitativ genetik i två år (och kanske ytterligare en juniorforskare senare). Anslagsmedel av en storleksordning så de kan finansiera löner finns inte för 2010. Den skogsgenetiska "enheten" blir mycket sårbar och utsatt under hösten. Detta kan gälla även om en ny professor tillsätts, eftersom det tar viss tid för denna att få en överblick av situationen. Avvecklingen av forskarskolan och den därmed förknippade nedtrappningen i Umeå sker samtidigt som de sista resterna av skogsgenetik Uppsala försvinner genom att Sanna Black går över till skogsstyrelsen och David Clapham pensioneras. I detta scenario har svensk skogsgenetik aldrig varit så svag och sårbar, inte sedan institutionen för skogsgenetik bildades 1948!

Mer optimistiska tongångar
Den befintliga halvtidsanställda seniora forskaren kan avancera till heltidsanställd, han är väl kvalificerad, han kanske kan bli vikarierande professor, om ingen annan permanent innehavare tillträder. Medel till en juniorforskare i kvantitativ genetik har avsatts av fakulteten och kan mycket väl ha tillträtt 091001. Två juniorforskare ger hopp om framtiden, den ena befordras sannolikt till seniorforskare om något år. Fakulteten har antytt att medel till ytterligare en juniorforskare (med molekylärgenetisk inriktning) kan tillskjutas inom överskådlig framtid. Det finns en framtid för både kvantitativt och molekylärt! Nyrekryterade juniorforskare kan förväntas ha genomgått en mycket relevant utbildning (=forskarskolestudenter). Det görs sannolikt satsningar omkring en ny professor under 2010, man kan nog räkna med att alla tre parterna fakultet, institution och "föreningen" är motiverade att ge ett initialt stöd.

Om en professor tillträder - eventuellt som vikarie - och börjar lyfta lön senast 091001, samt den kommande juniorforskaren i kvantitativ genetik då fått en befattningshavare - alternativt den nu halvtidsanställda seniorforskaren befordrats till heltidsanställd - och att inget oväntat negativt tillkommit, skulle min pessimism ovan te sig överdriven och jag lovar härmed att då offentligt erkänna min överdrivna pessimism och ogrundade paranoida misstänksamhet och samtidigt offentliggöra en donation på 50000 i skogsgenetisk anda från mina privata pengar. Forskarskolan skulle också märka att dess satsning på skogsgenetik inte säckar ihop direkt eller blir våldsamt obalanserad, nästan innan forskarskolan helt avvecklats.

Forskarskolan avsåg att styrka kvantitativ genetik och dess interaktion med molekylärgenetik
Forskarskolans satsning på kvantitativ genetik, Patrik Waldmann, har uttryckt att han inte önskar stanna vid institutionen och inte heller sökte han min tjänst, så någon långsiktig förstärkning av kvantitativ genetik har forskarskolan inte åstadkommit, och det har byggts upp en misstro mot att kvantitativ genetik har en framtid på institutionen.

Institutionens genetiska del har ända sedan sin tillkomst 1978 haft en omfattande verksamhet i vad vi först kallade biokemisk genetik, men senare utvecklades till molekylär populationsgenetik. I slutet på 90-talet var denna grupp kanske dubbelt så stor och bättre etablerad jämfört med nuläget för den molekylärgenetiska gruppen under Dr Garcia-Gils ledning. År 2000 avvecklades denna grupp. Molekylärgenetiska metoder är inget nytt för skogsgenetik och det är en naturlig del av en skogsgenetisk verksamhet av någon omfattning. Forskarskolan sades ha till syfte att föra samman kvantitativ genetik och molekylärgenetik. Det går troll i ord, vad jag uppfattar som den egentliga meningen med kvantitativ genetik är att det finns data och kompetenser som inte behärskar eller fokuserar på de tekniska detaljerna i molekylärgenetik, molekylärgenetik är när mycket av kompetens och fokusering är på det tekniska omkring ett molekylärgenetiskt labb och samverkan kvantitativt - molekylärt är sådant som resulterar i gemensamma uppsatser av företrädare för de olika kompetenserna. Alla vi genetikforskare vid institutionen är på ett eller annat sätt involverade i molekylärgenetik (för Jan-Eriks del var det några år sedan), för egen del bygger nog hälften av de uppsatser, som ännu inte publicerats på molekylära metoder.  Dr Garcia-Gil kallar sin grupp molekylär kvantitativ genetik. Om man så vill kan man formulera det så att det numera finns en väl utvecklad samverkan mellan kvantitativ genetik och molekylärgenetik. Beträffande att förena kvantitativ genetik och molekylärgenetik har forskarskolans målsättning uppfyllts med råge. Fast skälet att detta inte fanns i början på 2000-talet var att institutionen just avvecklat den delen av skogsgenetikkompetensen, inte att det är en kontaktyta som behövde kraftig stimulans utifrån för att upparbetas. Man kan säga att forskarskolan i onödan dramatiserat skillnaden mellan molekylär och kvantitativ genetik.

Konflikten växtfysiologi - genetik
Klyftan kvantitativ-molekylär har alltså framgångsrikt överbryggats. Ett större problem är kontaktytan genetik - växtfysiologi. Forskarskolan har inte åstadkommit några gemensamma publikationer mellan institutionens genetiker och växtfysiologer, det förekom i varje fall några före forskarskole-tiden, mitt intryck är att klyftan genetik-växtfysiologi snarast fördjupats, man kan filosofera över vad detta kan bero på. Växtfysiologerna säger sig ha den molekylära lösningen på genetikernas problem och har anspråk på att styra genetiken och ganska arrogant övertyga om hur kraftfull molekylär förädling är. SLU har blivit en megafon för detta budskap och själva existensen av forskarskolan ger budskapet välsignelse och legitimitet. Detta finner en del genetiker provocerande, och många ställer sig skeptiska, och att denna "otidsenliga" inställning används som ett argument emot genetiken gör genetikerna mer provocerade. Genetikerna blir svartsjuka på växtfysiologerna för att de lyckas så bra att sälja till skogsbruket vad många genetiker betraktar som luftslott, medan genetikerna inte får gehör för projekt de tycker borde ligga mer i skogbrukets intresse. Växtfysiologer har fått större trovärdighet än genetiker i genetiska frågor. Växtfysiologernas koncept "förädling utan förädlare" och den lyckade kommersialiseringen av detta har fått ett stort genomslag och acceptans i medvetandet - om än inte i skogarna - och slår ut skogsgenetiker vid SLU som grubblar över andra vägar. Genetikerna är ofta skeptiska till växtfysiologernas genetiska budskap, vilket dels leder till att de utesluts från UPSC större satsningar eller anser det känns fel att vara med. Går genetiker med kan de ofta utvecklas till skeptiker. Skogsbruket har en förvånande entusiasm för "skogsgenetik utan skogsgenetik", dvs jättestora bioteknikprojekt med förädlingsmålsättning drivs med intensiv medverkan och stöd av skogsbruket utan medverkan av skogsgenetiker, eller ivarjefall bara de mest bioteknikvinklade, samtidigt som de som driver dessa projekt inte utnyttjar möjligheten att etablera samverkan med andra av institutionens skogsgenetiker. Samexistens växtfysiologi- skogsgenetik känns som en viktigare fråga än den virtuella klyftan molekylär och kvantitativ, som mer är en fråga om balans och prioriteringar än motsatser som måste förenas med tvång.

Forskarskolans roll.
Forskarskolan skall verka för doktorandernas insocialisering i vetenskapssamhället. Min uppfattning (bygger på de två forskningsgrupper som forskarskolan stött uppbyggnaden av vid skogsgenetik) är att forskarskolan inte lyckats så bra att förmedla bra attityder. Jag tänker på saker som laganda, samarbete, goda arbetsförhållanden, hyfs, diskussionsklimat, professionalism, lagspel, imperiebyggande, respekt för andra forskare, en viss idealitet "här arbetar vi för en bättre framtid", viss respekt för regler, traditioner och lojalitet. Handledare skall inse att de skall som förebilder och mentorer och att detta är ett ansvar. Forskarskolans verksamhet har kanske i för hög grad setts som de enskilda handledarnas angelägenheter, särskilt i de fall det rör sig om unga oerfarna handledare. Forskarskolan kunde uppmuntrat sina två forskarassistenter, som ju inte var erfarna inhemska skogsgenetiker, i högre grad utnyttja forskarskolans program med industri- och institutionsbesök för att ge dem en lika god översikt av relevanta aktiviter som doktoranderna och bli mer delaktiga av helheten och insocialiseras i ett system. Forskarskolan har inte gjort skogsgenetik till en trevlig och attraktiv arbetsplats, men detta må vara förlåtet om skogsgenetik istället hade utvecklats till en produktiv arbetsplats med en bra framtidsprognos och status av likvärdig partner. Kortsiktigt är det viktiga produktivitet och inte trevlighet, men trevlighet förbättrar rekryteringsmöjligheterna och finansieringsmöjligheterna. Forskarskolan har inte skapat institutionella strukturer vid den skogsgenetiken som överlever forskarskolans avveckling, exempelvis har det varit forskarskolans seminarieserie i skogsgenetik och förädling, som nog dör med avslutningen 090402 och därmed försvinner det sista återstående nationella vetenskapliga debattforumet för skogsgenetiska frågor. De tjänster som forskarskolan skapade försvinner inom något år och det är långtifrån säkert att ens någon av huvudhandledarna vid den skogsgenetiksa enheten finns kvar där om något år. Mycket lite uppmärksamhet har fästs vid "skogsgenetikens" fältförsök, vilket bidrar till att ge dem en dödsstöt. Starten av forskarskolan innebar slutet för en sammanhållen skogsgenetik grupp vid SLU, eftersom Bengt Andersson i praktiken tog över rollen som ledande företrädare för skogsgenetiken och forskarskolan som diskussionsforum i frågor om utvecklingen av skogsgenetiken. Forskarskolan önskade skogsgenetikforskarassistenterna skulle vara självständiga för att underlätta samarbete genetik-växtfysiologi och genetik-Skogforsk och för att på UPSC tillämpar man principen att alla skogsgenetikforskare är likvärda "PI" direkt underställda prefekten. Detta kändes nog trevligt så länge forskarskolan varade, men skapar en stor ovisshet om hur det kommer att se ut om ett halvår. För växtfysiologi-genetik har alltså forskarskolan inte stimulerat till något samarbete, ivarjefall inget som synliggjorts i publicering. Samarbetet med Skogforsk är fortfarande bra även om forskarskolan gjort det kantigare, men de viktigaste parterna i samarbetet mellan skogsgenetik SLU och Skogforsk pensioneras om något år (Dag Lindgren och Tore Ericsson) så samarbetet kommer att minska radikalt om det inte vidgas nedåt i årsklasserna.

Skall SLU handleda doktorander i skogsgenetik?
SLUs skogsgenetikenhet handleder tre doktorander i skogsgenetik (varav en sitter på Skogforsk), Gunnar Jansson på Skogforsk är handledare för fem doktorander i skogsgenetik. Vad skall Sverige med ett SLU till, när SLU inte längre vill spela en huvudroll i forskarutbildning inom SLUs kärnämnen? Nu blir "de andra" universiteten (Umeå Universitet och Uppsala Universitet) tillsammans större på skogsgenetik än SLUs skogsgenetik genom en kombination av försvagningar på SLU och ökat intresse från andra universitet. Vad skall man med ett SLU till, som inte gör ansträngningar att spela den nationellt ledande rollen inom ett av sina karaktärsämnen, och vad tycker Skogbruket och Skogsstyrelsen om den utvecklingen? 

Positivt om forskarskolan
Självfallet har mycket bra forskning skett genom forskarskolan, det är svårt att bränna 50 miljoner på forskning utan att det blir någon forskning utförd. Forskarskolans studenter har fått en mycket bra och mångsidig insikt i olika för skogsträdförädling och skogsgenetik relevanta aktiviteter. Alla har fått god insikt i operativa förädling, i resonemang hur den kan förbättras, och i de molekylära metodernas möjligheter och begränsningar. Forskarskolans doktorander är ett utmärkt rekryteringsunderlag. Skogsgenetiken i Umeå är ur finansierings-synpunkt lika stark fram till sommaren, som för tio år sedan, och detta skulle inte åstadkommits utan ett kraftfullt stöd, som nu kanaliserades via forskarskolan. Forskarskolan har aktiverat skogsbruket och fäst uppmärksamhet på utvecklingen inom skogsgenetiken, och därigenom minskat risken att skogsgenetiken vid UPSC försvinner eller blir inskränkt och ensidigt bioteknikfixerad efter min pension. För växtfysiologi och Skogforsk har forskarskolan tveklöst bra långtidseffekter, inom de sektorerna existerar inte de kontinuitetsproblem, som reducerar långtidseffekten för SLUs skogsgenetikdel av forskarskolan. För växtfysiologi och Skogforsk finns handledarna och strukturerna kvar oförändrat i systemet vid forskarskolans avveckling. "Skogforsks" doktorander har redan börjat sina förädlarkarriärer och forskarskolan har utgjort en utomordentligt bra förberedelse. För STT borde vara mycket värdefullt att byggt upp en kompetens som kan tala med Skogforsk och skogsbruk på deras eget språk.

Dag Lindgren 090226

Dag Lindgrens roll i forskarskolan
Jag är en mycket liten del av forskarskolan och känner att man inte velat utnyttja min kapacitet. En av de 40 uppsatserna i forskarskolans avhandlingar har tillkommit på initiativ av mig. Jag är handledare för en doktorand, men huvuddelen av doktorandarbetet har planerats och genomförts av Skogforsk, jag sköter dock det administrativa omkring doktorerandet och har utnyttjat doktoranden som resulterat i några uppsatser där rollen nog är för liten för att ta med i avhandlingen. Men min doktorand har samverkat med mig i studier utanför avhandlingen som en del av sin praktiktid. Jag är inte biträdande handledare till någon doktorand. Jag och andra forskare vid genetik inklusive forskarskolans forskarassistenter betraktas av institution och UPSC som jämställda forskare underordnade prefekten.  "Min" SAB professor (Tim Mullin) har varit en stor tillgång och samarbetat med min doktorand, men också på andra sätt, i övrigt har jag inget vetenskapligt utbyte av SAB-professorerna. Ett vetenskapligt samarbete som ligger i närheten av sam-publicering har inte skett med forskarskolans forskarassistenter eller någon annan av forskarskolans doktorander. Jag har hållit ungefär 10 föreläsningar och seminarier för forskarskolans doktorander. Jag är inte funktionär i forskarskolan och har aldrig deltagit i ett styrelsesammanträde, eller organiserat något. Jag har deltagit i fler av forskarskolans gemensamma aktiviteter än någon annan handledare utöver de som också har haft en funktionärsfunktion. Det har varit några givande industribesök och en mycket trivsam Brasilienresa. Utanför forskarskolan har samarbetet med Skogforsk varit stödjande och givande. Indirekt ledde forskarskolan till att jag fick vara handledare till Finnvid Prescher, vilket var jätteskoj, men det var inte forskarskolans avsikt. Jag ordnade en internationell konferens som en ganska stor del av forskarskolan deltog i.