Synpunkter på doktorandhandledning

Dag Lindgren, senast editerad 00-02-11, avsett som föredragning till föredragning vid fakultetens docentkurs 00-02-11

Det är ett stort privilegium att få vara handledare till doktorander. Man får arbeta med motiverade, välutbildade, ambitiösa ungdomar varibland några av framtidens nyckelpersoner kommer att rekryteras. Man har större frihetsgrader att i en kreativ miljö komma på och testa idéer och hugskott än vanliga människor. Genom att tilldela doktorander problem påverkar man i hög grad den framtida forskningens inriktning. Man kommer i intimare kontakt med andra länder och kulturer, bl a genom sina doktorander, än vad de flesta människor gör.

Det är ett stort ansvar. "Samhället" ger förtroendet att forma några av världens mest lovande, ambitiösa och talangfulla ungdomar med ett betydande mått av frihet. Tänk också på att doktoranden ofta blir oerhört beroende av handledaren för sin karriär.

Handledargrupper

Det kan upplevas mycket positivt att arbeta i en handledargrupp.

Handledargruppen kan ha olika kompetenser och de enskilda deltagarna bör vara villiga att dela med
sig av sin kunskap utan att sätta sig på sina höga hästar. Ett möte med en sådan handledargrupp kan bli
mycket givande för alla parter, inte enbart för doktoranden.

Om doktoranden har en annan fysisk arbetsplats kan det vara bra med en "lokal" handledare. Genom att peka ut biträdande handledare kan det utpekas vilka doktoranden bör söka upp och diskutera enskilt med, och som då förmodligen lägger ned lite mer tid på detta. Det är definitivt nyttigt för mindre erfarna doktorander att komma i intim professionell kontakt med mer än en senior forskare.

Som jag ser det för mig är det dock nog ett villkor att doktoranden är den som håller i det praktiska kring formella handledarmöten och ser till att de kommer tillstånd och preciserar vad som skall tas upp. Biträdande handledare kan ge en bättre koll på tidschemat. Biträdande handledare kan inte förväntas vara de som tar initiativ.

Ibland kanske man utpekar en biträdande handledare ganska sent som ett erkännande för medverkan.

Situationen kan väl också ofta vara så att den reella arbetsinriktade delen av handledningen verkställs av en icke-docentkompetent person som inte formellt kan vara huvud-handledare. Det kan också vara så att doktoranden känner sig säkrare om huvudhandledaransvaret ligger hos någon med permanent tjänst och högre formell auktoritet (hellre en professor än en docent med tidsbegränsat förordnande och osäker finansiering.

Få forskarna att sluta forska (dvs bli klara med avhandlingen istället) är ofta problematiskt. Doktoranderna är ambitiösa och tycker att det hela kan blir bättre med lite mer och tekniskt bättre framställda data.

Individuella studieplan med målsättningar och årliga övergripande diskussioner är ett viktigt hjälpmedel för mig.

Något utrymme för aktiviteter som vidgar horisonten.

Handledaren med på ungefär hälften av uppsatserna kanske är bra i normalfallet. De markerar att doktoranden är självständig, samtidigt som handledaren blir bättre motiverad.

Hjälp att bygga upp personligt kontaktnät, insocialisering i forskarsamhället

Försök få de olika medlemmarna i din egen grupp att stödja varandra och samarbeta, undvik att göra gruppen disperat. (Doktonden skall kunna tala om forskningstekniska problem med någon annan än dig).

Handledaren skall inte känna sig som en konkurrent till doktoranden (detta är ett motiv som kan motivera att handledare skall vara betydligt äldre och högre i karriären än doktoranderna och ha ganska säker anställning). Det finns skäl för handledare att ställa sig denna fråga ibland.

Att vara mentor och förebild åt unga människor kan ibland ha mycket stor betydelse för hur de utvecklas. Relationen kan bli sådan även om du inte eftersträvar det, och det är inte säkert det är odelat positivt.

Man kan ha väldigt goda relationer med sina doktorander utan att någonsin TALA med dem.

T ex resor med doktorander har nog ett betydande värde över det professionella, och lyckligtvis finns det ju skogligt intressanta objekt nästan överallt.

Doktorsmiddagar brukar vara angenäma tillställningar, och når man docentnivå eller högre blir det lite fler sådana (a propos fringe benefits alltså).

Engagemang och kommentarer omkring det egna arbetet uppskattas vanligen av doktorander, och de blir ledsna om de tycker att de har en låg prioritet för handledaren och om handledaren inte kommer med vettiga eller stimulerande synpunkter. Synpunkter och kommentarer från handledaren kan göra doktoranderna entusiastiska och motiverade. Ofta upplevs även negativ kritik som bättre och mer stimulerande än ingen kritik alls (likgiltighet och bristande engagemang). Negativ och dum kritik kanske får doktoranden arg, men detta kan i slutändan stimulera fram något väldigt bra, även om det kanske inte känns så bra. Doktoranden bör på något sett uppmanas inte bli alltför sur över dumma kommentarer utan försöka se även dessa som en stimulans. När man provoceras att närmare förklara varför det är så eller inte så kan man nog komma på något nytt intressant.

Många doktorander klagar mycket och oftast berättigat på ointresserade handledare, som de talar med sällan.

Jag tror att kreativitet är bra för forskningen, tryck därför inte ned den för mycket. Jag tror att det är bra att snacka lite om olika problem i lite vidare kretsar än den egna forskningen.

Det minskar nog kreativiteten om doktoranden känner sig nedtryckt. Det finns gränser för hur mycket ett handledare bör utnyttja sitt överläge till att hävda sig själv. Om en "dum" doktorand upplever sig behandlad som ett litet barn och inte som en vuxen människa så känns det inte upplyftande.

Å andra sidan finns det nog många människor där det inte går att trycka ned kreativiteten.

Arbeta för ömsesidig fördel. Det är utomordentligt önskvärt att både doktorand och handledare tycker att samarbetet är till deras fördel.

Undvik situationer där du får direkt ansvar för för många. Tre doktorander och en postdoc går ofta bra, sex doktorander och två postdoc är vanligen för mycket att ha handledaransvar för. Samtidigt måste man naturligtvis ha förståelse för att situationer kan inträffa när detta inträffar tillfälligt och ganska oavsiktligt. Det är svårt att i kontrollera antalet, ofta är de första kontakterna någon som söker något och det blir ofta nej. Samtidigt är man rädd för att gruppen skall bli så liten så att de inte finns någon annan som de kan samtala med.

Det är inte acceptabelt att ensidigt och överdrivet utnyttja doktorander (t ex som billig arbetskraft i större grad än vad som är motiverat för att ge doktoranden erfarenhet, för utbildning mer än i begränsad omfattning, eller på uppgifter som inte passar för en avhandling). Ivarjefall gäller detta om det inräknas i doktorandtiden.

Doktoranden uppskattar kanske inte om handledaren utnyttjar opublicerade resultat från den blivande avhandlingen i handledarens kongressföredrag, handledaren skall sträva efter att inte uppträda så att doktoranden känner sig utnyttjad och förbigången. Detta är ett skäl att ha en dialog med doktoranden.

I forskarvärlden är de bästa delarna av jobbet mycket mer viktiga än de sämsta (raka motsatsen mot en bilfabrik). Jobba därför mer och ge mer uppmärksamhet åt de bästa än de sämsta delarna av verksamheten. Fast detta får inte tolkas som man skall uppträda orättvist mellan doktorander, kanske snarare vilka frågor man lägger vikt vid.

Som möjlig blivande handledare: du har ofta optionen att inte bli handledare. Du kan kanske säga nej? Du har alldeles säkert egna motiv - medvetna eller omedvetna - att vilja bli handledare. Hur ser de ut? Lösningen kanske inte är en doktorand? Du bör nog försöka att ha en dialog med doktoranden - eller den tilltänkta doktoranden - om vad dina egna motiv är. Det ligger nära till hands för doktoranden misstänka att det är till handledarens egen fördel (lättkontrollerad arbetskraft, egen meritering, uppfyllelse förpliktelser mot finansiärer, realisera handledarens idéer). Inga av dessa motiv behöver vara fula eller ohederliga om de på ett rimligt sätt förenas med doktorandens intressen, men doktoranden har nog större förståelse för handledarens synpunkter om man diskuterar dem.

Tänk nog igenom om arbetsuppgiften som en doktorand skall arbeta med verkligen är lämplig för en doktorand. Den måste vara i tiden avgränsad och liten chans att den misslyckas pga tekniska missöden. Data skall kunna ge tillräcklig upplösning. Problemet måste vara forskningsbart. Givetvis är det ofta så att man har flera olika delar av ett projekt och från början ser alternativa utvecklingsvägar.

Undvik att skapa en situation där doktoranden sitter i ett mörkt hörn och inte vet vad göra, och om det inträffar så försök hjälpa honom ur det.

Doktorander växer, kanske förbi dig. Ett paternalistiskt förhållande fungerar vanligen bättre i början än senare. Så var medveten om att doktorandens syn på er relation ändras över tiden.

Doktorander är olika, somliga vill helst bli lämnade i fred att utveckla vad som finns eller dyker upp i deras huvud. Många "uppfostrar" sig själva utan annat än formellt stöd från handledaren, och kanske det är de som blir de bästa forskarna. Fakultetens stora son (Björn Hägglund) sa om vad som var bäst med hans handledare: "att han lämnade mig ifred". När det kommer in ganska mogna anställda (kanske gästforskare) har de ofta egna idéer som de vill utveckla, och är inte så intresserade av handledarens.

En del doktorander finner forskare som de hellre vill samarbeta med än handledaren, ofta till handledarens stora förtret.

Den nya doktoranden behöver hjälp med en del, men kan samtidigt bli irriterad om det blir för mycket pekpinner hur saker skall göras där doktoranden känner sig fullt kompetent att bedömma det själv. Handledaren måste göra en bedömning vad doktoranden verkligen behöver hjälp med och vad doktoranden föredrar att klarar själv och vara lyhörd i denna fråga. Men det måste ju samtidigt vara så att handledaren alltid är entusiastisk för att hjälpa till när doktoranden tycker att det behövs, åtminstonde om det inte blir alltför ofta eller om doktoranden efter att ha givits tillräcklig tid inte verkar utvecklas tillräckligt självständigt.

Grundprincipen måste vara att en handledare skall vara tillgänglig för en doktorand. Det kan vara finnas undantag (det finns en lokal biträdande handledare så det fysiska avståndet är inte allvarligt, det är en väletablerad mogen doktorand, förhållanden ändras).

Att tillämpa administrativa enhetliga byråkratiska principer på högre nivåer (institution, ämne) är nog i praktiken rätt jobbigt och svårt att få att fungera (bl a med kontinuitet i tiden) och orsakar lätt irritation och osäkerhet och kan minska kreativitet och initiativ och verka som bromsklossar. Samordning mellan olika delar av ett system kan vara jobbig. Jag tror inte man skall överdriva vikten av byråkratiska former bara för att det finns principiella skäl och ser bra ut på pappret.

En handledare bör uppfattas som rättvis mot och av sina egna doktorander (undvika att ha uppenbarliga gungstlingar, inte bara ge några tillgång till sig själv, inte späda på de ekonomiska orättvisor som finns ytterligare). Däremot tror jag det bara leder till besvär om man upprätthåller strikta krav på rättvisa på högre nivå.

Ibland uttalar man sig för schabloniserat om institutioner och "vi" (för stora enheter).

För att fånga in tillfällen att knyta doktorander (och andra gäster) till verksamheten är det viktigt att ge snabba svar i positiv ton när någon möjlig kandidat tar kontakt (utlänning som tänker söka en postdoc t ex). Det är viktigt att seniora forskare själva kan ta beslut att trockla ihop program av inviter, annars utvecklas inte inviterna.

För mig har det nog alltid varit så att antingen har jag valt en doktorand eller så har doktoranden valt mig. Man kan tänka sig andra mekanismer, men jag är ganska säker på att detta bör vara huvudmekanismerna.

En doktorand skall kunna lita på besked från sin handledare, det är inte bra om de sabbas av högre organ (detta sagt som ett argument emot byråkratiska funktioner med reell makt).

En doktorand med avslutad utbildning skall normalt kunna fungera som självständig forskare. Varning mot överdriven hjälpsamhet, när det gäller t ex att direkt ta ansvaret för formuleringar i de sista uppsatserna. Doktorsexamen får inte ses som ett sätt att finansiera "laboratoriearbete". En doktor förväntas ha förmåga att självständigt skriva uppsatser.

Låt doktoranden skriva ansökningar till små fonder (på 20000) som träning.

Uppmuntra doktoranderna att läsa böcker som vidgar ämnets horisonter till kunskapsteori, politik och historia (som skogsgenetiker kan man t ex ge sina doktorander Dawkins "The selfish gene" och Bengt Olle Bengtsons "Genetik och Politik"). Sådana böcker kan också passa till disputationspresenter till ämnets doktorander.

Det som jag tycker är störst konst i forskningen är att kunna formulera problem på ett förutsättningslöst sätt. Parallell med århundradets man enligt Time, Einstein, som var fördomsfri nog att skippa förutsättningarna fixt rum och fix tid.

Doktoranden bör få en viss förståelse för att också skriva ansökningar, övergripande planering och initialt idékläckande är en avancerad del av en studie, och att alltså t ex handledaren kan ha lagt ned ett avsevärt och kvalificerat arbete även om han inte gör ett jota sedan doktoranden kopplats in. En annan sak man skall komma ihåg är att erkänna de som skapat ett bra fältförsök om undersökningen nu bygger på det.

Det är en större konst att planera en undersökning väl än att genomföra den. Det är bra om en doktor får erfarenhet av alla led i planering - genomförande - dokumentation av en undersökning, men man skall noggrant tänka efter om det är klokt att initiera doktorsarbetet med att låta doktoranden planera det, trots att det ter sig naturligt.

Det är oftast en god idé att en doktorand konfronteras med flera seniora forskare i olika miljöer. En utlandsvistelse ett par månader är ofta ett bra alternativ.

Nya doktorander har minst lika stort intresse och behov av en praktisk inskolning på den nya arbetsförhållande som nyanställda ("vad gäller om det och det; vart vänder jag mig om...; hur får jag datorn och IT att funka; hur använder jag biblioteket" "meddela på tavlan om du är borta, och se till att du låser när du går")

Ibland försättes nya doktorander eller möjliga doktorander i en situation med oklar, osäker och växlande finansiering och osäkerhet om vad doktorsarbetet egentligen skall gå ut på. Verkar finansieringen mycket osäker även på kort sikt (<2 år) bör nog inte projektet initieras, ivarjefall inte som ett doktorandprojekt.

Själv tycker jag att man pga den alltid osäkra långsiktiga finansieringen men också pga av en viss osäkerhet i övrigt att man rutinmässigt borde gå stegen licentiat - doktor; men detta tänkande är nog inte "politiskt korrekt"; och dessutom kan det skapa osäkerhet för den forskarstuderande.

Vad doktoranden upplever som ett stort problem kanske inte doktoranden uttrycker riktigt i klartext. Och det är nog ibland också problem för handledaren att riktigt uppfatta vad som faktiskt uttrycks i klartext fast bara en gång och utan eftertryck. Det är upplagt för missförstånd där doktoranden tycker att något viktigt har sagts, och handledaren att det inte sagts.

Människor är olika och relationer är olika och man förstår sällan alla aspekter. Var försiktig med att schablonmässigt fördömma andras attityder. Var inte allt för säker på att vad du tror är rätt är det alltid och universellt. Uppmärksamma gärna doktoranderna på denna pluralitet och diversitet och låt dem få uppleva det själv.

Doktoranderna har en massa önskemål och man kan komma med en massa råd om hur man skall hålla doktorander och arbetsgrupp lyckliga och nöjda. Men det primära målet med verksamheten är inte att alla skall vara nöjda och glada utan att det skall bli effektiva människor och forskare.

En vetenskapligt produktiv miljö är sällan avspänd, konfliktlös och lycklig. Forskare har något inre som driver dem, men detta något kan också leda till konflikter. Forskare måste ges tid och frihet att tänka och filosofera självständigt, annars blir miljön inte kreativ, men detta ger också underlag för ganska mycket destruktivt tänkande. Kanske inte minst de långa mörka vintrarna bidrar. Följer man mitt råd att satsa mer på den bästa delen av verksamheten så innebär det också att försumma en del problem, som ibland kan vara ganska påtagliga. De metoder som ger de nöjdaste doktoranderna behöver inte sammanfalla med de som ger de som ger de bästa produkterna. Om man jämför en vetenskaplig institution och en bilfabrik kan man väl uttrycka det så att det bör vara väsentligt högre i tak på en vetenskaplig institution än på en bilfabrik när det gäller att eliminera konflikter, näpsa kverulanter och eliminera uppkäftiga, gör man det minskar man nog kreativiteten, medan på bilfabriken är kreativitetsbehovet mycket lägre, ivarjefall på fabriksgolvet.

Därmed inte sagt att det är något självändamål att producera missnöjda och bråkiga doktorander.

Docenter har ambitionen att bygga upp en egen grupp. Den egna meriteringen och profileringen är viktigare för docenter än för professorer. Detta kan leda till att docenterna isolerar och framhäver sina egna forskargrupper och doktorander från annan närliggande forskning på ett sätt som leder till för bl a doktoranderna olycklig uppsplittring.

Låt gärna någon doktorand eller postdok ordna regelbundet återkommande litteraturseminarier för gruppen. Det är inte osannolikt att någon tar initiativ på egen hand, stöd det.

Bli inte sur om doktoranden inte uppskattar dig nu eller senare till ditt fulla värde!! (Det händer väl så med barn också).

Olika eller samma bakgrund?

Jag anser att det kan vara en styrka i forskningen om folk som angriper ett problem har olika bakgrund. Jag har själv grundutbildning i fysik och kom in på skogis för att göra dosimetri på institutionen för skogsgenetiks röntgenapparat. Via mutationer på korn och majs kom jag in på skogsgenetik och avancerade snabbt till professor i ämnet. Jag tror att jag kunnat hävda mig i mitt ämne just på grund av att jag ser de skogsgenetiska problemen som en fysiker (generna liknar små bollar som diffunderar mellan generationerna ungefär som molekyler rör sig i en gas). De betraktelsesätt jag anlägger blir därför ganska ofta "nyskapande". Men samtidigt är det en förbannelse, för de som bedömmer ansökningar eller är granskare på uppsatser fattar vanligen inte, när man inte uttrycker sig konventionellt. Institutioner likriktas lätt genom krav på förkunskaper för forskarutbildningen vid institutionen, och när sedan institutionens forskare alla har avlagt examen vid institutionen blir likriktningen ett faktum. En sådan enhet kan te sig mycket bra fast jag hävdar ändå att det är en stor fara.

Andelen av utexaminerade doktorer som stannar kvar på institutionen där de tog examen är mycket hög på skogsvetenskapliga fakulteten (50%?) och troligen för landet som helhet. Det vore önskvärt för samhället om man hade en högre omsättning än vad nu är fallet, dvs en mindre andel forskare som gör hela karriären från doktorand till pensionering på i realiteten samma institution. För att motverka detta har jag föreslagit att fakulteten inte skall ge medel till forskarassistenttjänster där man anställer en doktorand med doktorsexamen från institutionen, men detta gav ingen gehör. Nu föreslår jag att man får sk. befodringsprofessur endast vid samtidigt institutionsbyte. Men det tror jag absolut inte får något gehör.

Antalet utexaminerade doktorer har ökat starkt. Fakulteten har tidigare haft både behov och förmåga att absorbera ganska många av dessa dels genom att forskningen fått större volym och dels genom att en allt större del av forskningen utförs av doktorer (eller doktorander). Vi håller nu på att nå taket, dvs forskningens volym vid fakultetens institutioner växer nog inte mer (blir det expansion av den skogliga forskningen läggs den nog på de nya högskolorna och inte SLU) och procenttalet doktorer i forskningen är snart så högt att det inte kommer att bli mycket högre. Huvuddelen (80%) av de doktorer som examineras av fakulteten det första decenniet av det tredje millenniet kommer att bli verksamma utanför den institutionen där de examinerades, och en stor del utanför universitetsvärlden. Det är viktigt att handledare och doktorander förstår att situationen nu ändrats radikalt från tidigare. Det är därför viktigt att forskarutbildningen bedrivs med öppningar mot världen utanför institutionen.

Jag tror att vår institution är en föregångsinstitution när det gäller produktion av doktorer. Vi har gjort en intern statistik, som är dagsaktuell 00-02 och sas tar hänsyn till vad vi faktiskt vet men inte speglas i statistiken, t ex sådana som "är på väg ut" eller "tillfällig postdoc på annat håll".

Period

Disputationer

På inst 00-02-01

1981-1991

14

9

1992-2000-02-01

21

1-4 (beror på hur man räknar)

Jag tror andra institutioner nu eller snart får liknande statistik. Av de 21 senaste doktorerna känner vi inte till någon som idag inte har relevant sysselsättning. Detta vill jag framhäva som mycket positivt. De nya doktorerna får jobb utanför institutionen, hur det nu går till. Många av våra gamla doktorer som stannat på institutionen känner sig inte särskilt trygga, det här är väl också ett skäl till att jag tycker ni som är handledare inte skall arbeta för att få doktorerna att stanna. Omvärlden är ofta en bättre arbetsgivare än SLU.

Skapa en miljö så att doktoranderna tar initiativ!!!

Min kanhända stora grej i SLUs forskarutbildning!?

Mammon är en stark drivfjäder. Många forskare och forskningsadministratörer låter sig ledas av intäktsmaximering. I näringslivet åstadkommer man detta genom ägna stor uppmärksamhet åt produktionen som skapar underlag för en inkomstsida. I forskning och utbildning däremot gäller det att drömma (det gör man i ansökningar), inte att utföra. Äldre forskare försöker ofta få sina doktorander att tro att det finns en stark korrelation mellan anslag och skicklighet, men den verkliga korrelationen är ganska svag (det finns ju en autokorrelation, dvs de som är skickliga forskare är ofta ganska bra på att bygga luftslott också).

 

Figur 1. Antalet utexaminerade doktorer och licentiater vid Skogsvetenskapliga fakulteten 1978-1999

Det här med doktorandpeng är något som jag drivit starkt. Jag är övertygad om att man skall göra tydliga kopplingar mellan pengar och prestationer för att göra sambandet trovärdigt. Jag tilläts faktiskt göra ett experiment med fakulteten att ge pengar för hur många refereed uppsatser man skrev 1983-1985 delades en summa ut i relation till publiceringen. På fem år från 1981-1985 fördubblades antalet pek/år från sfakulteten. Från en sorgligt otillräcklig till en ganska anständig nivå, och däromkring har vi nog legat sedan dess. Dock fanns det ett betydande motstånd, som så småningom knäckte systemet, men då hade budskapet gått hem och andra drivfjädrar var starka nog för att hålla kvar systemet. Jag ville gärna göra samma sak i forskarutbildningen, och snackade om det i SLUs forskarutbildningsorgan (där jag satt) och synpunkten kom faktiskt med i en utredning som studierektorerna gjorde 1991. Och utgående från det så kom ett protokoll från hela forskarutbildningsnämnden, där de stödde idén! Sedan gjorde jag något som jag aldrig gjort förr eller senare, jag kopplade in SLUs styrelseordförande (Valfrid Paulsson) och sade att det var ett bra förslag på gång som nog universitetsbyråkratin skulle sopa under mattan, och han lovade uttryckligen att vara alert, och se, förslaget gick igenom, dock med en viss tröghet hos sfak. Men 1994 införde vi systemet. Utvecklingen av antalet/doktorer per år mellan 1978 och 1993 är ryckig och uppgången ganska långsam. 1994-1999 är uppgången dramatisk (fördubbling mellan 1993 och 1999). Fast det är klart, det finns säkert andra saker som är viktiga, kurvorna kanske sett likadana ut även om SLU inte infört systemet, kanske man infört det även om jag inte fanns, och kanske vi redan överproducerar doktorer. Skippar vi doktorandpengen från 2000 förutser jag att antalet utexaminerade doktorer kommer att rasa. Redan kan jag själv se hur jag reagerar: "Jaså, SLU gillar inte doktorer längre, då skall jag satsa på postdocar istället!" Fast jag överväger att skriva till KN och uppmana dem att behålla doktorspengen, men det ryktas om att doktorspengen skall finnas kvar för alla som är antagna förra millenniet, så jag kan nog vänta.

Konflikt 1: Gamla och erfarna doktorander (eller postdoc) är bra för handledaren, men för samhället vore det bättre om doktoranderna vore yngre.

Konflikt 2: Den kombinerade handledaren och anslagstagaren har fått medel för en specificerad uppgift. Doktoranden vill se till sin egen utbildning, meritering och ha utrymme för egna idéer.

Konflikt 3: Båda handledare och doktorand har höga ambitioner, omständigheterna gör ofta att dessa inte kan uppfyllas på den för utbildningen anslagna tiden.

Konflikt 4: Allt går som på räls. Samarbetet mellan handledare och doktorand känns både fint och effektivt. Två uppsatser är antagna, en insänd men tidskriften har inte kommenterat än och två är hyggliga manuskript. Detta räcker tveklöst för en doktorsavhandling och doktoranden har varit fyra år vid institutionen. Men den fakultsfinanserade doktorandtjänsten är på 5.5 år med 30% från forskningsanslag (så det blir fyra år totalt från fakulteten), och forskningsanslaget räcker för lite heltid också, så det går bra att fortsätta två år till. Att ta ut doktorsexamen nu innebär att det effektiva samarbetet bryts och det blir en medelmåttig doktorsavhandling. Doktoranden kan nog få en adjunktstjänst vid läroverket i Borås, men tycker inte detta verkar speciellt lockande. Fortsätter man två år ser det ut att bli en lysande avhandling där både doktorand och handledare får fullfölja sina lovande idéer och som förmodligen kan bli inkörsporten till en bra forskarkarriär. Och avhandlingen kan nog få akademins pris. Så doktorsarbetet får ta sex år. Och det här var väl ingen konflikt?

Konflikt 5: Så många seniora forskare känner så mycket frustration; varför skall jag då dra in nya människor i systemet? När doktoranden lämnat postdokstadiet känns det ofta som man kommer från en skyddad verkstad till en grym verklighet, där man är utlämnad åt sig själv och slumpen. Skall jag bidra till detta genom att mata in nya offer?

Konflikt 6: Jag orkar inte med att uppfylla omvärldens och mina egna krav på mig själv.

Jag har nog inga bra svar på konflikterna 1-6, men jag tänkte ni skulle diskutera dem i små grupper, så ni kanske kommer på svaret.

Handledarens attityd påverkar doktoranden, och möjligen ibland mer än vad som leder till en bra forskare. En till synes entusiastisk forskare upplevs nog som trevligare och har lättare att dra in pengar och få tjänster än en frustrerad och cynisk om de är i övrigt lika. Man bör nog undvika att verka alltför frustrerad inför doktoranden, fast å andra sidan bör inte doktorerna vara alltför blåögda.