Radiatatallen på Nya Zeeland

Dag Lindgren

Inst f skoglig genetik och växtfysiologi, Sveriges lantbruksuniversitet, S - 901 83 UMEÅ.

Skogsodlingen med radiata-tall på Nya Zeeland (NZ) är ett av världens framgångsrikaste skogsodlingsprojekt. Till mycket stor del beror detta på en framgångsrik tillämpning av skogsträdsförädling. En människoskapad skog har på kort tid utvecklats från ingenting till grundvalen för den viktigaste exportnäringen i ett välutvecklat i-land. Just nu verkar radiata-tallen ha mer vind i seglen än någonsin tidigare. Exemplet har stort intresse för skogslandet Sverige. En beskrivning av radiata-tallen och dess förädling ges i det följande utgående från mina erfarenheter under en period som gästforskare vid FRI (New Zealand Forest Research Institute).

Den naturliga förekomsten av radiatatall (Pinus radiata D. Don) omfattar knappt 7000 ha fördelat på några bestånd på Kaliforniens kust och några öar utanför Mexico. Där trädet växer naturligt betraktas det inte som skogligt intressant eller potentiellt värdefullt. Den Nordamerikanska kontinenten är täckt med andra trädslag som betraktas som mycket värdefullare av det nordamerikanska skogsbruket. Men radiatatallen har en historik som påminner om sagor som "Askungen", "Den fula ankungen" och "David och Goliat". Trädslaget har blivit en viktig kulturväxt. Odlingar med radiatatall täcker nu ungefär 500 gånger det naturliga utbredningsområdet. Omfattande planteringar finns förutom på NZ också i Australien, Sydafrika och Chile. Man kan göra några reflektioner: - Faran för genetisk utarmning kanske inte är så stor när en art med så begränsad naturlig utbredning är så utvecklingsbar; - en lång anpassningsprocess till en viss ståndort behöver inte leda till att trädet ur skogsodlarens synpunkt är bäst anpassat där (klimatet där radiatatallen odlas skiljer sig drastiskt från där den förekommer naturligt); - Inget annat område på jorden har i lika stor grad dragit fördel av odling av exotiska arter som Kalifornien, men den kommersiellt viktigaste inhemska arten har man inte förmått utnyttja.

Den första radiatatallen kom till NZ i mitten av 1800-talet. I början användes den till lähäckar. Sedan början av 1900-talet har den ansetts vara den mest lämpliga arten för skogsträdsodling. Under perioden 1925-35 skedde mycket omfattande planteringar med radiatatall. De som fattade besluten gjorde en bedömning av den framtida virkesförsörjnigen och förutspådde virkesbrist, vilket var förvånansvärt framsynt. Detta skedde när 95% av avverkningarna omfattade inhemska arter. Den lokala Kaori-tallen är ett värdefullt träd, och virkesbrist föreföll nog långsökt för folk i allmänhet. Planteringarna blev så småningom mer omfattande än hemmamarknadens behov. Förmodligen var detta inte avsikten, man ville inte riktigt tro på de höga produktionsprognoserna utan tog till lite extra. Det var hög arbetslöshet och därför lätt att få arbetskraft till planteringarna. Under 40- och 50-talet var nyplanteringsnivån låg. Under 60-talet ökade nyplanteringarna, under perioden omkring 1975-1985var det ungefär 50000 ha/år. Senare hälften av 80-talet mattades nivån, men under 90-talet har den ökat drastiskt. Under 1993 nyplanterades ungefär 60000 hektar, men innevarande år ser ut att hamna en bra bit över 100000. Till de angivna siffrorna får läggas ungefär 35000 ha per år för att ersatta avverkad radiata.

Radiatatallen trivs i milda oceaniska klimat mellan latituderna 34E-46E i områden som varken utsätts för extrem torka eller kombinerar hög temperatur med hög fuktighet. Tillväxtsäsongen bör vara lång och nattfroster eller snö bör inte vara alltför vanligt. Ganska riklig nederbörd utan torra årstider är önskvärt, men trädet klarar torkperioder. Arten klarar saltstänk och är lämplig för att binda sanddyner. Den klarar sommarfrost. Några faktorer som kan göra andra arter till bättre val på speciella lokaler är vindexponering eller hårt snötryck.Trots begränsningarna växer radiata-tallen utmärkt över en mycket stor spännvidd av Nya Zealändska miljöer från nordspetsen till sydspetsen, från sandiga badbeacher till fjällhedsliknande högplatåer. Självsådd smyger sig in här och var, exempelvis efter vulkanutbrott och alldeles intill varma källor med kokande vatten.

Nyodlingen sker oftast på fd. betesmark. Det finns en konkurrens mellan jordbruk och skogsbruk, som tidigare hänvisat skogsbruket till kallare och sämre marker, men nu ter sig skogsodlingar lönsamma även på mark som är bra som fårbete. På marker med rik näringstillgång blir träden dock krokiga och grovgreniga. För att upprätthålla ett produktivt bete på betesmark måste man lägga ned mycket pengar på att gödsla, framförallt med fosfor. Lönsamheten i detta har minskat samtidigt som marken utarmats. Lönsamheten ökade starkt i början på nittiotalet genom att etableringskostnader skattemässigt likställdes med driftkostnader istället för investeringar. En viss konservatism verkar hämmande på skogsplantering, men detta kommer knappast att hindra att radiata-arealen flerdubblas de närmaste decennierna. En stor del av NZ är våldsamt kuperat och det är effektivare och naturligare att hålla jorden kvar på sluttningarna och begränsa erosionen med skog än med gräs. Det finns mycket stora arealer där radiata åtminstonde med dagens virkespriser verkar vara den överlägset bästa markanvändningen.

Man söker efter former att kombinera skog och bete på samma mark (agroforestry). Man planterar innanför stängsel i glesa förband (400 träd/ha). När planteringen är etablerad släpper man in får eller kreatur. Under något decennium gallras beståndet ned till 150 träd/ha. Det är problematiskt att balansera träd, betare och bete. Virkets kvalité blir också svår att upprätthålla. En sagesman som sysselsatte sig både med radiata-odling och fårskötsel framhävde med eftertryck att det låter bra i teorin, men att det i praktiken blir bättre utdelning om djuren och träden hålls åtskiljda.

Typiskt för skogsplanteringar är 600-1000 plantor/ha. Boniteten mäts som i Sverige med övre höjd, och siffrorna låter som i Sverige, med den skillnaden att man mäter övre höjd vid 20 år istället för 100. Rotationstiderna rör sig om 25-35 år (fast det går bra att låta bestånden växa dubbelt så länge). En typisk NZ radiatabonitet är 25 m. Den genomsnittliga löpande tillväxten i radiataplanteringar på NZ är drygt 20 m³ per ha och år. Skogsskötseln omfattar stamkvistning och bortgallring av stammar med dålig form. För närvarande (1994) skördas drygt 10⁷m³/år, och denna volym kommer att fördubblas eller tredubblas inom 20 år, när den skog som nu är planterad mognat. För en svensk ter sig de grova grenarna som besvärande, speciellt eftersom förbanden är vida. Många träd har missformationer på stammen.

Konkurrerande vegetation hålls undan med kemisk bekämpning i etableringsfasen. Detta är mer eller mindre en förutsättning för framgångsrik odling. Det förefaller - utgående från utvecklingen i resten av världen - möjligt att miljöskäl kommer att begränsa den kemiska bekämpningen, vilket i någon mån skulle minska radiatatallens konkurrenskraft.

Av NZs 27 milj ha landareal är 7.3 milj. ha skogsklädda. Av dessa är 6 milj. ha naturskogar, som fyller en viktig funktion för skydd av mark och vatten och övrig naturvård samt rekreation, medan drygt 1.5 milj. ha är skogsplanteringar. Detta skall jämföras med 13.5 milj. ha betesmark. Hela 98% av NZ produktion av industrived kommer från planterade exoter. Den inhemska skogen är lågproduktiv och svårskött. År 1994 fanns det 1.4 milj. ha med radiataplanteringar. Det anges vara en målsättning att skogsodla 4.2 milj. ha, huvudsakligen med radiatatall, till år 2020. Det näst viktigaste trädslaget är Douglasgran, men den svarar inte för mer än fem procent av planteringsarealen. Det finns några arter, som Eucalyptus regnans, som kan tävla med radiatallen i produktion, men är besvärligare att hantera och kräsnare i markvalet. Det är egendomligt och värt att fundera över att evolutionen inte resulterat i någon inhemsk art, som kan utnyttja den lokala ståndortens produktionsförmåga tillnärmelsevis så effektivt som de bra exoterna. Detta är ett starkt argument för att använda exoter i Sverige.

Det finns inga tecken i radiataodlingarna på att långvarig användning i storskalig monokultur skulle leda till epidemier. Det finns exempel på att man fått problem med skadesvampar och insekter, men dessa har på ett eller annat sätt begränsats. Problem kan uppträda efter några decenniers odling på lokaltyper, som betraktas som i utkanten av där arten trivs. Man kan hävda att NZ lägger alla ägg i samma korg, men det finns knappast historisk erfarenhet från radiatatall som stödjer att detta är en stor risk. Förmodligen har privatiseringen bidragit till att odlingen koncentrerats till en art. Det är lättare att sälja idén om riskspridning till en statlig myndighet än till företag, eftersom marknadsmedvetna exportinriktade företag fäster stor vikt vid de tekniska och marknadsmässiga svårigheterna att hantera många olika små sortiment istället för ett stort. För varje enskild odlare ter det sig kanske rationellt att ta risken, men därigenom blir risken större för nationen, vilket kanske inte är rationellt. Det har inte saknats olycksprofetior. Man inser att koncentrationen på radiatatall är en risk både ur biologisk och marknadsmässig synpunkt. Men om man skulle se det som en försäkringspremie att plantera fler arter, så tycker man helt enkelt att försäkringen är för dyr. Forskning och utveckling är mindre koncentrerade på radiatatallen än skogsbruket, så det finns en kunskapsmässig beredskap om man skulle tvingas byta art. Inte desto mindre är det svårt för mig att förstå varför NZ inte i högre grad utnyttjar de marker, där radiatan har svårigheter, till andra trädslag; att man inte satsar mer på lövträd för att få en kompletterande råvara; och att man inte ser mer till en differentierad hemmamarknads många nicher.

Det finns en del problem som är större på NZ än i Sverige. Ett par procent av skogsarealen slutar sitt liv i eld och en del kvävs i samband med vulkanutbrott (aska). På Nordön förekommer tropiska cykloner och Sydön ligger i det västvindsbälte som brukar kallas "the roaring forties". Vindarna förstärks när de rasar ned från sydalperna, så stormfasthet är ett problem. En stor del av den skogsodlade marken sluttar, vilket säkert orsakar problem. Radiatatallen har relativt höga krav på mineralnäring (bl a fosfor och bor), men dessa krav kan mötas med lämplig gödsling om det behövs. Det verkar inte finnas tecken på att marken skulle försämras genom upprepade generationer av radiataodling på något sätt som inte är lätt att korrigera.

Trä från radiata är lämpligt för många ändamål. Det är lätt att torka, såga, impregnera, spika i, färga och ytbehandla. Virket är lämpligt för konstruktioner, snickerier, plywood och fiberskivor. Veden är förstklassigt utgångsmaterial både för mekanisk och kemisk massa. De många olika möjliga användningarna ses som en av fördelarna med radiata-tallen.

Ca 25 % av veden går på export som rundvirke eller flis, men resten förädlas inom NZ. Skogsbruket ger 6% av bruttonationalprodukten och 10% av exporten. Eftersom de storskaliga planteringar kom igång först på 60-talet, så ökar arealen slutavverkningsskog mycket snabbt. Exporten förutses tredubblas mellan 1990 och 2010. Australien är en stor marknad. NZ ligger förhållandevis nära ekonomiskt expansiva men relativt skogfattiga områden som Japan, Syd-Korea, Taiwan, Singapore och Sydöstra Kina. Begränsningar av avverkningarna i västra Nordamerika, som ökad miljöhänsyn medfört, har lämnat marknadsutrymme för Nya Zealand. Ett mycket viktigt skäl till Nya Zealands expanderande skogsodling och exportframgångar är miljöbetingat. Det är få länder vars skogsindustriexport betraktas som lika miljömässigt okontroversiell och accepterad av miljörörelsen (med rätt eller orätt). Det verkar vara en säker prognos att helt människoskapade barrträdsplanteringar på en begränsad del av arealen kommer att utgöra grunden för landets viktigaste exportnäring i framtiden.

Nästan all radiatatall på Nya Zealand stamkvistas. Man ser en viktig och expanderande nich i den kvistfria delen av bottenstocken. Mer än hälften av värdet i ett 35 meter högt träd sitter i de nedersta fem metrarna, om dessa stamkvistats.

Priserna varierar starkt. Stamkvistad radiata vid exporthamn har sålts för toppriser upp till 2500 kr/m³ i början av 1993.

Under 50- och det tidiga 60-talet var den genetiska förädlingen av radiata-tall på NZ ett ganska konventionellt program, som inspirerats av bl a Skandinavien (ledaren var en dansk, Ib Thulin). Man valde plusträd i skogen (dvs medelålders planteringar på NZ). Dessa förökades vegetativt med ympar i skogsfröplantager. Avkommeprövning gjordes för att vägleda genetisk gallring av fröplantagerna.

Från slutet av 60-talet har NZ tillhört de länder som ansetts banbrytande inom skogsträdsförädlingen, och man har blivit en förebild för många program. Det är naturligtvis svårt att säga varifrån idéer ursprungligen kommer, men den korta rotationstiden och den ur förädlingssynpunkt gynnsamma biologin för radiata-tallen är faktorer som gjort att man kunnat tillämpa och demonstrera idéer tidigt och vad man gjort har uppmärksammats bl a pga framgångarna i övrigt för radiata på NZ.

1968 bytte NZ filosofi, fenotypurvalet ansågs otillräckligt och ett bredare plusträdsurval påbörjades. Ympar placerades i arkiv medan genotyperna avkommeprövades med frö insamlat efter fri avblomning. Av 600 utvalda plusträd gick endast de 120 med högst avelsvärde ut i fröplantager.

Under 70 och 80-talet utvecklades en del idéer som påverkat tänkandet globalt:

* Ett system av ekvationer utvecklades för att förutsäga genetisk vinst vid olika förädlingsförfaranden. Detta användes som stöd till strategiska och taktiska val.

* Skogsträdsförädlare producerar avkommor för många ändamål. De två viktigaste är att bestämma föräldrarnas förädlingsvärde och att skapa ett utgångsmaterial för nya urval. NZ utvecklade idén att renodla dessa två koncept i separata komplementära delar med olika typer av avkommor.

* Produktionspopulationen kan ses som den bästa delen av den större förädlingspopulationen.

* Man kan driva mindre delar av förädlingspopulationen mot specifika mål. En speciell förädlingspopulation har byggts upp för resistens mot Dothistroma pini, en allvarlig barr sjukdom, och en annan för långa grenfria partier på stammen.

* Klontest kan användas som ett sätt att få noggrannare kännedom om genotyper i förädlings-populationen.

* Olika genotyper beter sig ganska likartat över stora områden, så hela NZ kan behandlas som en förädlingszon, och urvalet görs baserat på prestation på 3-5 representativa lokaler. Detta ger en effektivare förädling än om man driver specifika program för många små zoner.

* Genetiska effekter, som beror på hur väl olika föräldrar passar ihop (specifik kombinationsförmåga) kan vara viktiga i ung ålder, men avklingar med tiden och förefaller i allmänhet av begränsad betydelse när skogen sluter sig. Detta underlättar förädlingsarbetet.

* Användning av ett-träds-parceller sedan början av 70-talet har lett till hög precision.

* Hopvägning av olika karaktärer i Index har använts sedan 1975. Härigenom kan man samtidigt göra vinster i många egenskaper.

* Kloner i klonarkiv har beskurits så att de format 1.5 m höga häckar för att det skall vara bekvämt att korsa.

* Åtminstonde en cykel av avkommeprövning har gjorts genom att applicera pollen från de genotyper som skall utvärderas på honblommor av ett testset av fem gemensamma testlinjer. Man har alltså använt ett set av testkloner på honsidan och inte på hansidan. Honblomning är mer begränsande och det är lättare att samla pollen på olika platser och träd än att göra korsningar på olika platser.

* NZ har ett certifieringssystem för frö, som lägger stor vikt vid förädlingsgraden. Detta system har fått allmännt genomslag i landet. Man talar exempelvis om GF28, vilket innebär det genetiskt allra bästa tillgängliga materialet, korsningsavkommor till de föräldrar som rankats högst för "Growth and Form".

* Förädlat skogsodlingsmaterial framställs i speciella korsningsplantager där fadern kontrolleras med artificiell pollinering (se nedan).

* Stora produktionsförsök görs för att kvantifiera den realiserade genetiska vinsten. De förädlade materialen hålls i dessa försök samman i stora block. Försöken utgör övertygande demonstrationer av genetisk vinst. Försöksresultaten används i tillväxtmodeller.

* Den genetiskt betingade förbättringen av stamformen minskar behovet att gallra bort träd med dålig form och därför planterar man nu i glesare förband än förr.

* Man tycker i princip att det räcker med två "superlinjer", eftersom allt frö i framtiden kommer att framställas med kontrollerad pollinering, och då räcker det att ha två obesläktade föräldrar. Å andra sidan så bör man ha två obesläktade linjer även i underpopulationer av typ "elit", "spets" eller underpopulation för speciellt område.

* Förädling är mycket "inne" i det praktiska skogsbruket. Skall en markägare beskriva sin plantering så är det genetiska materialet det första och viktigaste han nämner. Det finns en oro för brist på genetiskt högklassigt frö. Företag satsar stora summor på att få fram genetiskt bättre material. Genetik och skogsträdsförädling är en viktig del av såväl FRIs som många företags verksamhet.

* NZ verkar ha lyckats bättre än Australien. De Australiska skogliga intressenterna går in i de Nya Zeeländska kooperativen snarare än tvärtom. Det torrare klimatet i Australien leder till att tillväxten där är ca 30% lägre och rotationstiderna längre.

* Pga privatisering är det inte alldeles lätt att göra nationella översikter.

* Självföryngring har ingen praktisk betydelse i skogsbruket, även om den ofta skulle fungera väl biologiskt, och även om det säkert förekommer självföryngrade träd ibland i skogsodlingarna.

* Nästan allt frö kan betecknas som plantagefrö. Mycket lite kommer från oförbättrade plantager. En väsentlig del av fröet kommer från fröplantager där man på något sätt kontrollerat faderpopulationen, en annan väsentlig del kommer från fritt avblommade plantager som utsatts för genetisk gallring och/eller särplockning från bra mödrar.

* En betydande export av förädlat frö förekommer, huvudsakligen till Australien. Detta är möjligt tack vare det goda rykte NZ förädling åtnjuter.

* Man har inga planer på att anlägga fler konventionella fritt avblommade fröplantager. I framtiden räknar man med att allt frö kommer att framställas med kontrollerade korsningar (se nedan).

* De större företagen (som står för mindre än hälften av skogsbruket) är genetiskt aktivare och mer drivande än privatskogsbruket. De står för huvuddelen av sticklingsanvändningen och alla vävnadskulturplantor (Tasman). De nyinvesterar nu i anläggningar för att framställa kontrollerade korsningar i stor skala.

I Sverige och tidigare också på Nya Zealand massförökas de förädlade materialen i fritt avblommade fröplantager, där vegetativt förökade plusträd står i glesa förband och skördas på kottar. Detta sätt att framställa frö har många nackdelar. Det är ett ineffektivt markutnyttjande eftersom fröproduktionen per hektar är liten. Räntabiliteten är låg eftersom det tar lång tid efter etableringen innan man får frö. Olika föräldrar kommer att bli mycket olika representerade i avkomman på ett okontrollerat sätt. Självbefruktning inom ympar och mellan ympar tillhörande samma klon förekommer. Besläktade träd i fröplantager leder till inavel och för att undvika besläktade träd i fröplantager måste man vidta omfattande och besvärliga åtgärder i förädlingspopulationen. Det har visat sig omöjligt att få acceptabel isolering från pollenkällor utanför fröplantagerna, utan man får räkna med att cirka hälften av pollenet kommer utifrån, såväl i NZ som i Sverige. Fröet i en konventionell fröplantage reflekterar väsentligen urvalsbeslut som gjordes långt tidigare, avståndet till förädlingspopulationen blir stort och den genetiska vinsten således ganska liten. En fröplantage måste göras fysiskt stor för att få tillräcklig pollenproduktion, och detta innebär att man inte kan anpassa fröet för specifika ändamål. Det går att göra kontrollerade korsningar och därigenom lösa en del av de ovan skisserade problemen, men detta är mycket dyrt och administrativt krävande. Det är dock möjligt att få många plantor från ett frö av radiata-tall med vegetativ förökning (se nedan) och detta gör korsningskostnaden mindre besvärande.

På NZ har utvecklats fröplantager speciellt avsedda för att framställa korsningsfrö. Operationerna blir rimligt billiga genom att allt arbete kan utföras av människor stående på marken istället för att använda stegar eller traktorburna plattformar som i de svenska fröplantagerna. Ymparna (eller sticklingarna) planteras tätt i stora enklonsblock. Ymparna beskärs för att hålla höjden nere (detta är ganska problematiskt med radiatatall eftersom det är svårt att beskära utan att förlora potentiell kottproduktion). Tidig honbloming induceras med gibberelin-behandling. Effektiva tekniker att applicera pollen utvecklas, så att man inte behöver vara beroende av kostnadskrävande isoleringar. Tekniken möjliggör höga genetiska vinster eftersom tidsavståndet till förädlingspopulationen är kortare och eftersom man kan arbeta med färre föräldrakloner. Inavel och pollenkontaminationsproblen elimineras. Det är möjligt att tillhandahålla sorter anpassade för speciella önskemål bara några år efter beställningen. Visioner om denna typ av fröplantager växte fram under 70-talet, men realiserades först i mitten på 80-talet. Numera finns inga planer på att anlägga ytterligare konventionella plantager för fri avblomning. För närvarande produceras 60000-100000 ympar per år (!) för att bygga upp sådana fröplantager. Eftersom en korsningsplantage inte behöver vara stor, så har även små aktörer börjat bygga upp egna fröproduktionsanläggningar, och de anläggningar som byggs upp är i högre grad än tidigare specialdestinerade för speciella ändamål. Teknik för pollinering med pollen i vattenlösning utvecklas i hopp om att behovet av isolering skall ytterligare reduceras. Tidigare trodde vi att det var omöjligt att göra kontrollerade korsningar utan mycket arbetskrävande och komplicerade isoleringar, men erfarenheterna från Nya Zealand ger tillsammans med en del nya svenska resultat, som antyder att det inte är självklart att det först anlända pollenet är mest framgångsrikt, visst hopp om att man skall kunna hitta effektiva och billiga metoder att tillföra pollen. Jag tycker att det i första hand skulle vara gran som är intressant, eftersom det för gran går att få många plantor per frö med en väl etablerad sticklingsframställningmetodik.

Det går lätt att uppföröka radiatatall med rotade sticklingar så länge utgångsmaterialet är juvenila plantor. Moderplantor skördas på sticklingsris ungefär som man klipper gräs med en gräsklippare, och riset kan rotas direkt på friland. Femtio genetiska kopior från ett frö under en fem-årsperiod efter sådd av en risproducerande planta är realistiskt, därefter blir klonåldrandet problematiskt. Det planteras över 10 millioner rotade sticklingar per år, dvs någon tiondel av plantorna.

Två Nya Zealändska företag har gjort mycket stora satsningar på att massframställa kloner med laboratoriemetoder under sterila och mycket välkontrollerade förhållanden. Tasman company arbetar sedan några år med en slags ministicklingar i plastskålar, man kan om allt klaffar göra upp till hundra tusen kopior av enstaka frön utgående från mogna embryon. I år planteras milliontals plantor av denna typ, dvs några procent. Embryokulturplantor, som bygger på odlingar av vävnad från omogna embryon som bildar nya embryoliknande strukturer, förekommer bara experimentellt hos ett företag (Carter Holt Harvey Forests Limited). Man hoppas att man skall kunna hålla kloner juvenila genom att fryslagra en del av klonen medan den fälttestas. När man har testresultaten kan man plocka ut klonen ur frysen och massföröka den för praktiskt skogsbruk. Drömmen är att plantera väl testade och väl kända utvalda kloner i stora monoklonblock (bestånd av storleksordningen tio hektar med samma klon). Detta är emellertid än så länge bara en dröm, klonförökning används till att massföröka dyrt och genetiskt högklassigt frö, men några väl testade och förökningsbara kloner finns ej. Även om man kommer att anlägga en del klonbestånd, så är dessa ej genetiskt bättre än bra korsningsavkommor. Det har inte bevisats att denna klonskogsbruksidé fungerar i praktisk skala för radiata-tall. Upprepade tidigare ansatser till klonskogsbruk har regelmässigt misslyckats eftersom klonåldrandet ej kunnat kontrolleras. För att verkligen utnyttja de möjliga fördelarna med kloner i stora block bör man först testa lovande kloner under lång tid i halvpraktisk skala i stora block, och det kommer att ta flera decennier innan sådana tester slutförts. Jag tror att de stora satsningar som görs av några bolag delvis görs av image-skäl.

De utvecklade teknikerna för vegetativ förökning gör det praktiskt möjligt att använda korsningsfrö (helsyskon) med de föräldrar som har högst förädlingsvärde i stor skala. De klontester som teknikerna möjliggör kommer också att effektivisera den långsiktiga förädlingen. På lång sikt så är det troligt att mycket skogsodlingsmaterial kommer att passera en fas av uppförökning i laboratoriemiljö, och de erfarenheter som byggs upp är av värde inför denna övergång.

Ett välkänt tjusigt och fortfarande existerande och vitalt plusträd på NZ betecknas 55. Det planterades 1927 och valdes ut som plusträd 1950. Detta träd är representerat i nästan alla fröplantager i NZ och Australien. Jag har räknat ut att trädet har 50 millioner levande avkommor, vars virkesproduktion räcker för att hålla NZs skogsindustri igång i tre år. Ganska många andragenerationens plusträdsurval hade NZ55 som förälder och detta har orsakat en del problem. Detta understryker att enstaka genom snabbt kan penetrera en population, och att det finns skäl att vara uppmärksam på detta. Svenska plusträd har förmodligen inte alls samma genomslag i fröplantager och förädling, men det skulle vara intressant att se siffor.

Miljö och naturvård i relation till skogsbruk

Till början av 80-talet var konflikterna mellan skogsbruk och naturvård på Nya Zealand hårda. Skogsbruket konverterade naturskog till produktionsskog och planterade tall i askan av den ursprungliga floran och faunan. Men naturvård och skogsbruk har kommit överens sedan dess på ett sätt som säkert väckt förhoppningar att svenskt skogsbruk och miljörörelse skall kunna träffa en liknande överenskommelse (det är utomordentligt lönsamt för såväl nation som skogsbruk att framstå som mer miljövänlig än konkurrenterna). Det finns en formell överenskommelse, "the New Zealand Forest Accord" som är en vidareutveckling av en överenskommelse med ett enskilt företag (Tasman). I korthet så avstår skogsbruket från att avverka naturskog och miljörörelsen accepterar plantageskogen som en ren och förnyelsebar råvara. Skogsbruk och miljörörelse slår gemensamt vakt om den återstående naturskogen (10-20%, huvudsakligen beläget på ekonomiska impediment). Eftersom denna inte är särskilt intressant ur skogsbrukssynpunkt, så är detta inte särskilt kännbart för skogsbruket. Man betraktar befintliga naturskogar som tillräckliga för att trygga överlevnad och mångfald för inhemska arter, hoten är av annan, och delvis mycket specifikt NZ karaktär. Man har inte haft stora gräsätare och rovdjur på Nya Zealand, så introducerade arter såsom opossum och katter utgör ett hot mot naturlig flora och fauna. Tydligen lägger sig miljöintressena inte mycket i vilka metoder som används. Skogsbruket kan utnyttja stora hyggen, radikal markbearbetning, herbicider och gödsling. Invändningar mot skogsodlingsmaterialet från naturvårdshåll är inte märkbara (exot, monokultur, koncentration på en enda art, använding av kloner, stark exploatering av avkomman till ett fåtal träd, ej för odlingslokalen anpassat material etc). Skogsodling betraktas ur många synpunkter som en miljövänligare, mer skonsam, mer uthållig och mer naturliknande markanvändning än betesmark. Den vuxna radiataskogen upplevs som en attraktiv miljö av stora delar av det rörliga friluftslivet, och en del av faunan (delvis trivial eller införd) verkar föredra plantagemiljön framför naturskogen. I den mån skogsplanteringar är miljömässigt problematiska så ligger detta snarast i de ingrepp som görs vid skörd och föryngring, såsom användningen av herbicider. De kalhuggna branta sluttningarna ser ganska förfärliga ut med svenska ögon, men näringsläckage och erosion verkar inte vara uppmärksammade problem. Oimpregnerad radiatatall är inte rötbeständig och är olämplig för många nuvarande användningar, så om man av miljöskäl får problem med att använda impregnerat virke minskar detta radiatans värde. Självspridning av introducerade barrträdsarter förekommer och är ett naturvårdsproblem. Barrträdens självspridning ter sig dock väldigt marginellt i förhållande till de problem som spridning av ett stort antal andra introducerade arter orsakar. Jag tror nog att radiatatall och en del andra barrträd kommer att bli permanenta inslag i Nya Zealands flora trots att man försöker motverka det, men detta verkar knappast vara ett stort hot mot den naturliga biodiversiteten. Konvertering av betesmark till skogsmark minskar världens koldioxidproblem och underlättar en övergång till förnyelsebara energikällor. I varje studie rörande hållbar markanvändning på NZ har man gett planterade skogar en viktig plats.

Man slås av att NZ efter mindre än 200 år (eller 800 år om man räknar in den tid som stenålderskulturen Maori utnyttjat landet) bara lämnar någon tiondel av den tidigare skogsmarken i ett stadium som påminner om den naturliga vegetationen, medan Sverige efter mycket längre tid på huvuddelen av arealen använder inhemska arter i naturliknande ekosystem. Nya Zealand har mycket drastiskt och påtagligt och snabbt förändrats av den mänskliga civilisationen. Man uppfattar det som djupt orättvist att Nya Zeeländsk radiata skall ha en stor marknadsfördel jämfört med svensk tall och gran som en belöning för sin påstådda miljövänlighet. Samtidigt skall man kanske komma ihåg att NZ har stora nationalparker; I fjordlandet på sydvästra Sydön finns en sammanhängande delvis skogbevuxen nationalpark på mer än en miljon hektar, som tillhör de minst människopåverkade områdena på jordklotet. Naturskogsreservat på NZ täcker större arealer än de planterade skogarna.

NZ radiata-skog är ur virkesköparnas synpunkt tekniskt attraktivare än de blandade lövträd man får ut ur naturskogar i områden som Malaysia, Filippinerna och Indonesien. Så man kan hävda att odlingen av radiatatall på NZ verksamt bidrar till att bevara en starkt hotad global biodiversitet genom att det kommersiella värdet av tropiska naturskogar blir lägre när det finns attraktiva alternativ.

NZ var på 70-talet en "socialistisk" välfärdsstat, men har successivt gått över till ett ibland ganska extremt marknadsekonomiskt samhälle. Utvecklingen har många paralleller med den svenska, men vad som har skett har skett tidigare och mer renodlat på NZ.

Skogsforskningen har genomgått många omorganisationer som givit nya anledningar till besparingar och sökande efter nya finansiärer, men samtidigt konstaterar man att det i stort sett var samma personer som drygt ett decennium tidigare organiserade i samma grupp och i samma byggnad, så mitt intryck är att omorganisationerna inte är så genomgående som man ger sken av. FRI (NZ Forest Research Institute) kallas för ett "Crown Research Institute", men är sedan 1992 organiserat som ett autonomt fristående (men statsdominerat) aktiebolag. 60% av budgeten kommer från statskassan och 40% kommer från "industrin". FRI konkurrerar om samma resurser bl a med universitetet i ChristChurch (Canterbury) genom ansökningar i ett forskningsråd. Detta är dock mer centraliserat än i Sverige, alla ansökningar lämnas in gemensamt av FRI. Andelen beviljande är ganska hög, varje ansökan granskas av för projektet speciellt utsedda sakkunniga istället för av gemensamma kommittéer. Skogsträdsförädlingen är en aktivitet där den privata sektorn ger procentuellt stora bidrag. FRIs administration verkar kräva större del av resurserna än motsvarande administration i Sverige, så ur den synpunkten tror jag vi är effektiva.

En tidigare huvudsakligen statlig aktivitet har gått över till ett förädlingskooperativ med många privata aktörer. Detta inkluderar några Australiska intressenter. I stort sett all skogsträdsförädling är nationellt samordnad i detta kooperativ.

FRI i Rotorua erbjuder en av de geografiskt mest isolerade forskningsmiljöerna på jorden, och samtidigt en av de mest framgångsrika och internationellt respekterade. NZ har bara 3.3 milj innevånare, och det är åtskilliga timmars flygresa till "utlandet". FRI har 300 anställda i Rotorua, och dessutom finns en del andra skogliga aktiviteter på orten. Rotorua har drygt 50000 innevånare, och det finns inte mycket annan forskning på orten. Man frågar sig naturligtvis hur det är möjligt att bedriva en så erkänd forskning på en så isolerad plats. Denna fråga har relevans för existensberättigandet av forskning på orter som Garpenberg och Svalöv. Ett svar är att man i mycket stor utsträckning rekryterat från utlandet. Infödda "Kiwis" är en minoritet bland forskarna. Man sänder också ut kiwis till utbildning i andra länder och försöker då välja de platser som man betraktar som ledande inom det aktuella området. Man stödjer gästforskning och utlandskontakter. Det finns en större geografisk rörlighet bland skogsforskarna än i Sverige. Ett annat svar är att Rotorua ligger centralt i ett område med mycket omfattande plantageskogsbruk och relativt stor täthet av skogliga aktörer.

Radiata-tallen är i många avseenden ett drömträd både för skogsodlare och skogsträdsförädlare.

* Trädet är mycket flexibel och trivs på ett vitt spektrum av olika ståndorter och under olika skötselrutiner.

* Genotyp-miljösamspelet är inte så stort att man måste zonera den långsiktiga förädlingen.

* Den specifika kombinationsförmågan är inte så stor att den är störande.

* Det är lätt att få fram och lagra frö. Fröna klarar sig normalt många år i kottar på träden vilket ger en stor flexibilitet. Det är lätt att framställa plantor och förhållandevis lätt att etablera lyckade planteringar (avgångarna är ofta bara några procent). Det går att applicera många olika skötselrutiner med gott resultat. I kombination med artens genetiska variabilitet, möjligheten att blåsa upp familjer med sticklingar, den höga värdetillväxten och förmågan att svara på olika ståndortsfaktorer gör det attraktivt att framställa specifika sorter för olika skötselregimer, marktyper och användingar.

* Det faktum att trädet var för Nya Zeeland helt nytt och att man inte hade bra inhemska alternativ stimulerade till att man tidigt byggde upp en avancerad och förhållandevis fördomsfri forskning.

* Trädet är lätt att föröka vegetativt från frö eller unga plantor.

* Den kortare rotationstiden gör det mer intressant att satsa på förädling för specifika industrirelaterade karaktärer.

Merkostnad per planta från kontrollerade korsningar är en-två kronor och för sticklingar av högsta genetiska kvalité två kronor. Dessa merkostnader är mycket lättare att bära för radiatatallen än för svenska trädslag med hänsyn till de korta rotationstiderna (ränta på ränta), de glesa planteringsförbanden (600-900 plantor/ha), den höga plantöverlevnaden, det mycket större värdet per skördat träd, och den högre genetiska vinsten. På NZ är det företagsekonomiskt fördelaktigt att satsa på förädling eftersom tiden mellan satsning och utfall är kort. I Sverige är tiden mellan satsning och utfall tre gånger så lång, och det är därför rimligt att samhällets och statens insatser relativt näringens ligger på en högre nivå i Sverige. I Sverige för vi i högre grad inrikta oss på att utveckla billigare metoder som kan användas i stor skala.

Liksom i många andra länder går mycket större resurser till forskning med möjlig men mycket osäker betydelse för förädlingen (vävnadskulturer, genöverföring, urval med hjälp av markörer etc.) än till praktisk förädling och forskning med tillämpningar inom överskådlig framtid. Den egentliga förädlingen har snarare minskat än ökat det gångna decenniet, trots det uppenbara intresset för verksamheten.

Jag har tagit mig vissa friheter i att utnyttja information från nedan nämnda dokument utan att explicit citera.

Burdon RD 1992. Introduced forest trees in New Zealand: Recognition, role, and seed source. 12. Pinus radiata D. Don. FRI Bulletin No 124.

Burdon RD et al. 1992. Genetic survey of Pinus radiata in New Zealand. New Zealand Journal of Forestry Science. 22(2/3):117-313.

Eriksson T 1994. Glimtar från Nya Zeeländskt jordbruk. KSLA Tidskrift 133(3):1-23.

Hegan C 1993. Radiata - Prince of Pines. New Zealand Geographic 20.

Kininmonth JA & Whitehouse LJ (editors) 1993. Properties and uses of New Zealand Radiata Pine. Volume one. FRI*

Menzies MI, Atmers JP & Whitehouse LJ (ed.) 1988. Proceedings. Workshop on growing radiata pine from cuttings. FRI Bulletin 135.*

McLaren JP 1993. Radiata pine growers' manual. FRI Bulletin 184*

Miller JT (ed.) 1991. Clonal Forestry Workshop. FRI Bulletin 160. *

Shelbourne CJA, Burdon RD, Carson MJ, Firth A & Vincent TG 1986. Development plan for radiata pine breeding. Special FRI Publication. 142 sidor.*

Willén P 1988-01-21. Reserapport.

Vincent TG 1993. Supply of improved radiata pine seed. NZ Forestry, November 1993, sid 45-48.

* Kan köpas från New Zealand Forest Research Institute, Private Bag 3020, Rotorua, NZ.

Rotorua i februari 1995

Dag Lindgren

Bilder - bildtexter

Dia-bilder (sänd gärna tillbaks till Dag L)

märks i artikeln 8New Zealand Forest Research Institute

Erhållna ur FRIs bildarkiv.

Världens första fullskaliga operativa fröplantager för framställning av barrträdsfrö med kontrollerade korsningar ligger i Amberley nära Christchurch på Sydön. Ymparna hålls låga så alla operationer kan utföras från marken. Det är troligt att huvuddelen av alla radiata-planteringar på NZ om några år kommer att härröra från denna typ av plantager.

(54642 togs 890824 och 279010 togs 930815)

Plusträd 55 vid 63 års ålder. Höjden är 55 meter. Detta träd har fått mycket stort genomslag i förädling och skogsodling, barnen till detta träd producerar skog nog för hela Nya Zealands virkesbehov under flera år.

(54686 togs 900308)

Radiataplanteringar i Kaingaroa forest centralt på Nordön. Kaingaroa forest anges vara den största skogsplanteringen i södra hemisfären.